I föreliggande artikel är syftet att fördjupa förståelsen för de utmaningar och möjligheter som implementering av systematisk uppföljning kan medföra inom socialt arbete. Systematisk uppföljning är ett exempel på statlig kunskapsstyrning som senare årtionde succesivt införts och präglat socialt arbetet Empiriska materialet är hämtat från ett nationellt utvecklings- och forskningsprojekt som genomfördes under 2014 – 2016 i Sverige, där syftet var att stödja implementeringen av systematisk uppföljning av insatser riktade till barn som anhöriga. Metodologiskt tillämpas den skandinaviska modellen för deltagarbaserad aktionsforskning. Resultatet visar att arbetet präglades av osäkerhet och att det förekom två parallella system för uppföljning, ett formellt och ett informellt. Uppföljningssystemen styrdes utifrån olika konkurrerande institutionella logiker. Implementeringen främjades genom att synliggöra  båda uppföljningssystemen och hantera logikkonflikten.