Sverige utmärker sig internationellt genom att erbjuda en särskild skolform för elever med utvecklingsstörning. Begreppet "en skola för alla" har debatterats flitigt under årens lopp och enligt en statlig utredning ska grundsärskolan och grundskolan samverka i en sammanhållen skola. Tidigare forskning kring samverkan påpekar att elevperspektivet ofta saknas eller fått en undanskymd roll. Detta arbete handlar om högstadieelever mottagna i grundsärskolan och deras upplevelser av att vara integrerad i grundskolan. Syftet med studien var, att ur ett elevperspektiv identifiera och analysera faktorer som påverkar utvecklingsarbetet mot en skola för alla. Mina frågeställningar var; Vad hindrar eller möjliggör att elever mottagna i grundsärskolan känner sig inkluderade i undervisningen tillsammans med grundskolan? Hur påverkar elevernas upplevelser speciallärarens framtida yrkesroll?

Som teoretiskt analysverktyg valde jag ett sociokulturellt perspektiv bland annat för att det har en tydlig koppling till begreppet "en skola för alla". Genom en kvalitativ fallstudie med hermeneutisk ansats hoppades jag fördjupa min förståelse av det studerade fenomenet. Data producerades med hjälp av reflektionsböcker, reflektionssamtal, intervjuer och observationer. Ett narrativt förhållningssätt inspirerade mig genom hela arbetet.

Resultatet visar att fenomenet är komplext och pekar på att flertalet elever i studien är relativt nöjda trots att de önskar att de vore mer socialt och pedagogiskt delaktiga i grundskolan. Faktorer som hindrar detta är framförallt den dubbla tillhörigheten och den skriftspråkliga dominansen i grundskolan samt i viss mån även gruppintegrering. Detta skapar stress och påverkar elevernas möjligheter till kommunikation och interaktion. En känsla av sammanhang bidrar till utveckling och lärande i ett sociokulturellt perspektiv liksom vår förmåga att uppfatta de sociokulturella resurser (fysiska och intellektuella artefakter) som finns eller skulle kunna finnas tillgängliga. Min slutsats är att sammanhanget är viktigt för eleverna och eleverna är viktiga för sammanhanget. Om arbetssätt och metoder ska anpassas efter dem måste de också vara en naturlig del av helheten. I ett sociokulturellt perspektiv konstituerar handlingar och praktiker varandra. Studien har bidragit till många nya insikter som kommer att vägleda mig i min framtida gärning som speciallärare vilken jag betraktar främst som ett medierande redskap.