Bakgrund: Det finns brister i sjukvårdsystemet inom palliativ vård. En anledning är att vårdpersonalen saknar tillräcklig utbildning. Den palliativa vården kan ses som ett lotteri – där nitlotten är att få vårdas i slutet av sitt liv av någon som endast har några timmars utbildning. Familjer kan uppleva livets slut som den mest smärtsamma fasen. Det är av betydelse att vårdpersonalen identifierar när patienten går in i fasen, vård i livets slut. Familjerna är i en utsatt situation, är sårbara och upplever brist på stöd och förståelse från vårdpersonalen. Syfte: Syftet var att beskriva hur familjer i vård i livets slutskede vill bli bemötta av vårdpersonal. Metod: Studien är en litteraturstudie baserad på aktuell kvalitativ forskning inom ämnet. Resultat: Data genomsyrades av att vårdpersonalen skulle bry sig om familjerna. Familjer ville att vårdpersonalen skulle se dem som unika individer och inte bli lämnade utanför. Det var viktigt att de blev tagna på allvar och blev förberedda på slutet. Familjer ville att vårdpersonalen skulle kunna visa känslor och skapa en personlig relation med dem. Slutsats: Trots att familjer i vård i livets slut inte förväntar sig mycket av vårdpersonalen så är det betydelsefullt för dem om vårdpersonalen bryr sig om dem.

Background: There are deficiencies in the healthcare system regarding palliative care. A reason is that healthcarers lack of education. The palliative care can be seen as a lottery - the blank is to be treated by someone with only a few hours education. Families can experience end of life as the most distressing stage. It is therefore important that healthcarers identify when the patient enter the end of life stage. These families are exposed, vulnerable and other experience lack of support and understanding from the healthcarers. Aim: The aim was to describe how the families would like to be treated by the healthcarers. Methods: The study is a literature review based on qualitative articles from current research. Results: The major finding was that healthcarers should care for the families. The families needed to be seen as unique individuals and not to be left behind. It was important to be taken seriously and to be prepared for the end of life. The families wanted that the healthcarers were able to show emotions and create a personal relation to them. Conclusion: Despite that the families in the end of life stage does not expect much from the heatlhcarers it is significant for the families if the healthcarers care about them.