Efter en sammanfattning av rättsläget angående näringsidkarens skyldigheter vid finansiell rådgivning till konsumenter har vi kunnat konstatera att god rådgivningssed är det som ytterst skall tillämpas. För att komma fram till innebörden av god rådgivningssed har vi tittat på olika moment som enligt oss bör ingå i begreppet. Omsorgsplikten innebär att konsumenten skall kunna lita på att rådgivaren ställer all sin kunskap till förfogande och att rådet är tillförlitligt. Lämnar rådgivaren trots tillräcklig kompetens oriktiga råd bryter det mot omsorgsplikten och då blir näringsidkaren skadeståndsskyldig. Vi har dock kommit fram till att om rådgivaren innehar en licens samt har erforderlig erfarenhet kan näringsidkaren inte drabbas av skadestånd på grund av otillräcklig kompetens. Då det gäller kravet om dokumentationsplikt anser vi att om dokumentationen inte utförs enligt föreskrifterna eller om den saknas helt torde rådgivaren åsidosatt god rådgivningssed samt påvisat oaktsamhet och därmed bli skadeståndsskyldig. Gällande avrådningsplikten har vi dragit slutsatsen med hjälp av praxis att oaktsamhet på grund av utebliven avrådning endast kan föreligga när konsumenten inte kan anses ha tillräcklig kompetens och erfarenhet. Enligt lagen skall konsumentens önskemål och behov ligga till grund för rådgivningen. Detta torde enligt oss innebära att om inte rådgivaren skräddarsyr sina råd torde detta leda till oaktsamhet och därmed skadestånd för näringsidkaren. Informationsplikten som inte direkt nämns i lagen har ändå en stark innebörd för rådgivares skyldighet att informera konsumenten om innebörden samt riskerna med en placering. Vi anser att den torde ingå i lagtexten och dessutom att lagtexten blir extra tydlig för konsumenterna.