Palliativ vård i Sverige bedrivs både på sjukhus, Hospice, kommunala boendeformer och i patientens hem. Oavsett var vården bedrivs spelar de närstående en central roll och har rätt till individuellt anpassade stödåtgärder. För att kunna ge närstående detta behövs kunskap om deras erfarenheter och vilka domäner i livet de behöver stöd i. Syftet med studien var att beskriva och tolka erfarenheter av att vara anhörig till en person som i livets slutskede vårdas inom avancerad palliativ hemsjukvård, och dör på Hospice. Elva kvalitativa intervjuer genomfördes med närmast anhörig till patienter som vårdats vid en enhet för avancerad palliativ vård i södra Sverige. Datamaterialet analyserades med en fenomenologisk-hermeneutisk metod, inspirerad av Ricoeur. Fenomenet att vara anhörig till en person i livets slutskede innebar att delta i ett drama med okänt manus. Tre huvudteman framträdde – förändring, utsatthet och stöd. Fenomenet tolkades i ljuset av Eriksson teori om lidande, där lidandet beskrivs som ett drama. Då vårdpersonalen var medaktörer till den anhörige och bekräftade hennes lidande, lindrades lidandet. Stöd innebar att underlätta för den anhörige och den sjuke att vara regissörer i sitt eget lidandes drama, även då den sjuke fanns på Hospice. Detta stöd kan utvecklas med hjälp av familjefokuserade kommunikationsmodeller.

Palliative care in Sweden takes place both in hospital, hospice, municipal nursing homes, and in the patient's home. Regardless of where, family caregivers play a central role and are entitled to individualized support measures. In order to provide this, we need knowledge about their experiences and in which domains of life they need support. The purpose of this study was to describe and interpret the experiences of being next-of-kin to a person who, at the end of life, was cared for in advanced palliative home care, and died in Hospice. Eleven qualitative interviews were conducted with next-of-kin to patients in an advanced palliative care setting in southern Sweden. The data were analyzed using a phenomenological-hermeneutic method inspired by Ricoeur. The phenomenon of being next-of-kin to a person at the end of life meant participating in a drama with an unknown script. Three main themes emerged - change, vulnerability and support. The phenomenon was interpreted in the light of Eriksson's theory of suffering, where suffering is described as a drama. When caregivers were co-actors to the next-of-kin and confirmed her/his suffering, suffering was alleviated. Support meant helping next-of-kin and the ill person to be directors of their own drama, even when the ill person was in Hospice. This support can be developed by using family focused communication models.