The aim of the project has been to reveal the living conditionsfor humans in a coastal area of the Baltic sea during thirteen thousand years and to study the implications of variations in climate, sea-level and landscape changes. The archaeological ex- cavations, well integrated with paleoecological studies, along a twenty kilometer new road-built between Sölvesborg and Stensnäs has resulted in unique findings which shed new light on to the human history in southern Scandinavia and adjust- ment of the sea-level curve in western Blekinge. Time periods from early mesolithic, neolithic, bronze age until late iron age are well represented at the sites along the former bay and lake Vesan. Macrofossil analysis of the plant material at the archae- ological sites has revealed the food resources, burial gifts and given a glimpse of the local environment. Sediment cores from the center and near shore of former lake Vesan has given the opportunity to reconstruct the aquatic conditions and vegeta- tion in the surrounding landscape based on analysis of diatoms, pollen, macrofossils and carbon content. The vast number of radiocarbon dates of the archaeological material from various altitudes at the sites has enabled adjustment of the sea-level curve especially during Ancylus-, Littorina transgressions and aregression around 8.2 ka.

A digital 3D-reconstruction of the Baltic Ice Lake's (BIL) configuration during the termination of the Younger Dryas cold phase (ca. 11700 cal. yr BP) was compiled using a combined bathymetric–topographic Digital Terrain Model (DTM), Scandinavian ice

sheet limits, Baltic Sea Holocene bottom sediment thickness information, and a  paleoshoreline database maintained at the Lund University. The bathymetric–topographic DTM, assembled from publicly available data sets, has a resolution of 500×500 m on Lambert Azimuthal Equal Area projection allowing area and volume calculations of the BIL to be made with an unprecedented accuracy. When the damming Scandinavian ice sheet margin eventually retreated north of Mount Billingen, the high point in terrain of Southern central Sweden bordering to lower terrain further to the north, the BIL was catastrophically drained resulting in a 25 m drop of the lake level. With our digital reconstruction, we estimate that approximately 7800 km3 of water drained during this event and that the ice dammed lake area was reduced by ca. 18%. Building on previous results suggesting drainage over 1 to 2 years, our lake volume calculations imply that the freshwater flux to the contemporaneous sea in the west was between about 0.12 and 0.25 Sv. The BIL reconstruction provides new detailed information on the paleogeography in the area of southern Scandinavia, both before and after the drainage event, with implications for interpretations of geological records concerning the post-glacial environmental development.

Glacial rebound modelling, to establish constraints on past ice sheets from the observational evidence of palaeo shoreline elevations, is well established for the post-LGM period where the observational evidence is relatively abundant and well distributed spatially and in time. This is particularly the case for Scandinavia. For the earlier part of the glacial cycle this evidence becomes increasingly sparse and uncertain such that, with the exception of the Eemian period, there are very few, if any, direct sea level indicators that constrain any part of the Scandinavian ice sheet evolution before the Last Glacial Maximum (LGM). Instead we assume that ice-sheet basal conditions during Marine Isotope Stage 3 (MIS 3) are the same as those for the LGM, focus on establishing these conditions from the rebound analysis for the LGM and Lateglacial period, and then extrapolate to the earlier period using observationally constrained locations of the ice margins. The glacial rebound modelling and inversion follows previously established formulation with the exception that the effects of water loading from proglacial lakes that form within the Baltic Basin and elsewhere have been included. The data set for the inversion of the sea- and lake-level data has been extended to include marine limit data to extend the observational record further back in time. The result is a sequence of time slices for the Scandinavian ice sheet from the time of MIS 4 to the Lateglacial that are characterised by frozen basal conditions until late in the LGM interval when rapid thinning occurred in the eastern and southern sectors of the ice sheet. The primary function of these models is as an interpolator between the fragmentary observational constraints and to produce quantitative models for the glaciation history with predictive capabilities, such as the evolution of the Baltic Basin.

Traces of former glaciation were studied on Erdmannflya and Bohemanflya. Both peninsulas were probably completely covered by glaciers during the Late Weichselian and the final deglaciation took place around 10,000 C-14 years BP. Esmarkbreen readvanced shortly after 9,500 BP, probably a local and shortlasting event. Raised beaches occur to about 60 m above sea level, and date back to about 10,000 BP. Initial land emergence was rapid, about 3m/100 years. It seems to have been followed by a marine transgression between 8,500 and 7,500 BP, which resulted in a large and distinct beach bridge and marine abrasion cliffs about 10-12 m above present sea level. Mytilus edulis lived in the area between at least 9,000 and 5,000 BP. Five thousand years ago relative sea level probably stood 3-4 m higher than today. Relative sea level has remained close to present during the last centuries. Different positions of glacier fronts in this century have also been mapped.

Den arkeologiska undersökningen vid Damm 6 omfattade 1500 m2 och maximalt 1,4m gyttja bortschaktades vid undersökningen. Paleoekologiska analyser i form av pollenanalysoch makrofossilanalys har genomförts, främst på prover från lagerföljdensdjupare delar.Utifrån förundersökningen bedömdes området vid den blivande Damm 6 somgynnsamt för paleoekologiska undersökningar. Detta framförallt för att de arkeologisktintressanta lagren var överlagrade av ett skyddande lager gyttja. Utgrävningsarbetet inleddesmed bortschaktning av gyttjan, ned till artefaktförande lager. En anledning tillatt området vid Damm 6 bedömdes vara intressant att undersöka paleoekologiskt var enintilliggande, 70 m norr där om belägen, boplatsyta. Förhoppningen var att organisktmaterial från boplatsen var bevarat i lagren vid Damm 6. Den arkeologiska undersökningenav denna boplatsyta gick utgick dock och därför begränsades analysen av pollenoch alger från Damm 6 till ganska få prover.Som framgår av den arkeologiska delen av rapporten härrör den slagna flintan frånDamm 6, enligt teknologiska och typologiska bedömningar, från preboreal tid – tidenföre Ancylustransgressionen. Resultaten av pollen- och makrofossilanalyserna hardärmed ingen relevans for tolkningen av denna tidiga boplats. Däremot bidrar de tillförståelsen av strandlinjeförskjutningen och landskapsutvecklingen i Vesanområdet.SummeringDet äldsta undersökta lagret (109) visar i de två analyserade proven (PM1649 & PM1650)en skogsmiljö med tall, björk, al och hassel, där lind och ask, som är viktiga i den atlantiskaädellövskogen, ännu inte är vanliga. Lagret i sig är ganska unikt i området och representerarde enda funna och undersökt torv/gyttjelager från tiden före Littorinatransgressionen,då bortsett från lagerföljden i den centrala borrpunkten på Vesan (Svensson 2015).De två dateringarna från prov PM1649 (rapportens bilaga 13 & 16) har ganska storspridning, vilket dock kan vara helt korrekt då prov PM1649 troligen omfattar storadelar av det endast 10 cm tjocka lagret. Lagret består av limnisk gyttja som kan ha sedimentationshastigheterlångt under en mm/år. Att lager 109 ackumulerats under en tidsperiodpå drygt 500 år (ca 6600–ca 7100 alt 7300 f Kr), som dateringarna visar, ärdärför fullt rimligt.Bildningsmiljön för lager 109 är klart limnisk och den frekventa förekomsten avsporer och pollen från grundvattenväxter indikerar strandnära miljö. Detta i kombinationmed gyttjeavsättning visar mycket skyddade sedimentationsförhållanden somnormalt bara uppstår i en liten vattensamling, alternativt en väl skyddad vik/lagun aven större sjö. Eftersom avsättning av gyttja måste ske med visst vattendjup för att gede gyttjebildande organismerna livsmiljö och lagret i de två proven är beläget på -0,64resp -0,85 m nivå så lär lägsta tänkbara vattennivå ha varit runt 0 m, alltså vid dagenshavsnivå. Om gyttjeavsättningenskett i en vik av den tidiga insjö som funnits i Vesanbassängenmellan Ancylus- och Littorinatransgressionerna ger detta lager en viktigledtråd till detta insjöstadiums vattennivå.Intressant är den stora mängden mikroskopiska träkolspartiklar i de båda pollenprovenfrån lagret. Då lagret utgörs av gyttja, och därför representerar avsättning underen längre tidsrymd, är kolet troligen dittransporterat av vind och nederbörd frånen intilliggande boplatsyta. Det sandiga lager som återfinnes ovan gyttjan i lager 109, liksom utanför utbredningenav lager 109, direkt ovanpå leran (lager 106), är med stor sannolikhet knutet till elleråtminstone påverkat under den begynnande Littorinatransgressionens inträngande iVesanbassängen.Den höjda vattennivån och succesiva vidgningen av förbindelsen mellanÖstersjön och Vesanbassängen resulterade i erosion och redeponering i strandnäraområden, resultatet blev inledningsvis de sandiga lagren som representeras bland annatav lager 101 (samt lager 107, 108 & 110), som daterats till ca 6500 f Kr. Som påvisats i rapportenär dock flintorna som påträffades i detta lager från preboreal tid, före Ancylustransgressionen.Detta kan tyckas svårförklarligt, men det finns en datering av träkolav alm från sandlagret L110/L108 (Ua-31357), som tidsmässigt stämmer med tiden förtransgressionen. Det är därmed sannolikt att en del av sanden i lager 101 och de andrasandlagren (107, 108 & 110) stammar från Ancylustransgressionen. Det kan också varaså att sandlagren, lager 101 m fl, har olika ålder på olika ställen inom undersökningsområdet.Merparten av dateringarna tyder dock på att huvuddelen av sanden i dessa lagerpålagrats under Littorinatransgressionen.Vid den fortsatta Littorinatransgressionen blev vattendjupet vid Damm 6 snart såpass högt att finare sediment, gyttja, började avsättas. Mikrofossilinnehållet i den förstavsatta delen av denna gyttja, gröngrå gyttja (lager 102), visar först inga tecken på saltinnehålli vattnet, sedan i den grå gyttjan (lager 103), indikeras brackvatten. Den överlagrandebruna gyttjan, lager 104, är däremot mycket rik på vilosporer av marina dinoflagellatalgeroch representerar avsättning i det salta Littorinahavet.

Denna undersökning ingår som en del i E22-projektet, sträckan Sölve – Stensnäs, Sölvesborgsoch Karlshamns kommuner, Blekinge län.De paleoekologiska undersökningarna vid Norje Sunnansund föranleddes av att inledandearkeologiska förundersökningar inför utbyggnad av E22 bl a visat omfattandespår från en mesolitisk boplats, RAÄ Ysane 44 (Aspeborg & Persson 1999; Aspeborg2009; Aspeborg & Lagerås 2009 och Rudebeck m fl 2010). Parallellt med den särskildaarkeologiska undersökningen utfördes de paleoekologiska undersökningarna och analysarbetetinitierades.Undersökningsområdet, tidigare benämnt lokal 12, låg cirka en kilometer sydvästom samhället Norje vid den tidigare sjön/våtmarken Vesans östra rand.Utöver paleoekologiska undersökningar relaterade till den mesolitiska boplatsen(B–F och H i figur 1) genomfördes pollenanalyser av prover från fossil åkermark på tvåimpediment (RAÄ Ysane 79 och 80) (A och G i figur 1).Den paleoekologiska arbetsinsatsen har varit flerdelad, dels deltagande i planering av projektet, dels i fält under utgrävningsfasen med aktivt stöd åt arkeologer tillsammans med inmätningar och provinsamling, ofta kombinerat med snabbare analyser. Både under fältfasen och därefter har jag arbetat med LIDAR-data för att ta fram kartor ochhöjdmodeller. Efter fältskedet genomfördes huvudparten av analysarbetet kombineratmed en succesiv avrapportering.

De undersökta lagerföljderna i Vesan har varit förvånansvärt likartade, i botten moränmed överlagrande varvig lera, avsatt vid och strax efter isavsmältningen, (ca 12 490 f Kr).Därovan ibland en icke varvig lera, mäktigast centralt i Vesan, annars väldigt tunn. I lagerföljdernasyns alltid en påtaglig lagerlucka – upp till 6000 år. Spåren av detta skedeär lite erosionsrester, sand, grus och ibland sten. Mycket har eroderats under denna period(se bland annat figur 23), dels när området varit torrlagt från Baltiska Issjöns tappningfram till Ancylustransgressionen som ju i sig sedan kraftigt spolade området upptill kanske 3–5 m nivån. I samband med Littorinatransgressionen eroderades Listerlandetytterligare och Vesan spolades troligen ur en sista gång. Under de torrlagda skedena har Vesan varit en insjö, troligen med en vattennivå runt  m ö h och med ett smalt, slingrandeutlopp förbi lokal Norje Sunnansund.På några platser, främst Lussabacken och Norje Nordansund finns lite rester kvarav lager bildade före Littorinatransgressionen, mest sand med kolhaltiga mörkare lagermed visst organogent inslag. Därovan finns normalt en lergyttja som avlagrats underLittorinaskedet. Ovan littorinagyttjan finns mer strandnära oftast sand, ibland flygsand,annars en grundvattenavlagring. Centralt i Vesan återfinns istället en gyttja, troligenavsatt under Vesans senaste insjöfas.

Denna undersökning ingår som en del i projektet Särskildundersökning av ny vägsträckning av väg E22, sträckanSölve–Stensnäs, Sölvesborgs och Karlshamns kommuner,Blekinge län (Länsstyrelsen i Blekinge län, Dnr 431-2502-10). Undersökningen genomfördes som en särskild utredning,steg 2, under 2011, inom fastigheterna Norje 67:1, 4:10,9:24, 6:35, 6:14, 10:19, 85:3, 10:27, 7:27, 70:1, 48:3, 86:1, Ysanesocken, Sölvesborgs kommun.Den särskilda utredning, steg 2, av Yta 7 omfattade enca 40–50 m bred och ca 1 580 m lång del av vägområdet förnya E22 och passerade ett flertal fastigheter i anslutning tillNorje by i Ysane socken. Undersökningsområdet gränsade isöder mot undersökningslokalen Norje Sunnansund, YsaneRAÄ 80, 44 m fl) och i norr mot lokalen Norje Nordansund(Ysane RAÄ 47) (figur 3 i rapporten).

Sett till polleninnehåll i relation till den regionala vegetationsutvecklingenär de två undersökta pollenprofilerna någotolika till sin ålder. Profilen åt norr i schakt 1 saknar helt pollenav lind (Tilia) vilket ju är en karaktärsart i den atlantiskaskogen i regionen. Det undre provet i sektionen har så passlåga frekvenser av al att provet troligen representerar en tidigfas i alens etablering i landskapet. Pollenanalytiskt kandet undre provet därför knytas till övergången mellan tidigborealoch senboreal pollenzon, och det övre provet faller isenboreal pollenzon.Sektionen åt syd har däremot i båda sina prov lindpolleni frekvens på runt 1,5 %. Alens frekvens är hög nog attindikera att den är väl etablerad i området. Pollenanalytisktfaller proverna därför troligast i slutet av senboreal pollenzon.Av detta kan dras den slutsatsen att nedre delen av sedimenteni sektionen åt norr avlagrats före det att sedimentationeni sektionen åt syd påbörjats. Dateringarna från respektivesektion stödjer även detta och även om de är mycketlikartade är åldern för PM229 provet uppemot 100–200 åryngre än dateringen från PM230. Ur sedimentstratigrafisksynvinkel är dateringarna något anmärkningsvärda, den absolutanivån är likartad, -1,03 respektive -1,13 m, och manskulle kunna förvänta sig att sandlagret skulle ha en enhetligålder på de båda närliggande platserna. Så är tydligen intefallet, vilket rimligen bör knytas till olika exponeringsgradför strandprocesser för de båda sektionerna.Bottensekvensen av de båda lagerföljderna med ett sandigtgruslager som erosivt vilar på en glacial lera och därovangyttja tolkas troligen som en transgressionssekvens, alltså stigandevattennivå. Möjligen kan denna bero på hydrologiskaförändringar i den forna Vesaninsjön men troligast är vattenståndshöjningenknuten till en transgression i Östersjönsom nått in i Vesanbassängen.De höga tallpollenfrekvenser som förekom i proven,framförallt i de från sektionen mot norr, innebär vid dennatid en klar indikation på en strandnära miljö i ett större vattenområde,här antingen den forna Vesaninsjön, eller kansketroligare just i inledningsfasen av Östersjöns transgression ini Vesan. Höga tallpollenfrekvenser i en sådan miljö är typ och sedan drivit in i strandzonen där så småningompollenkornen brutits ner så pass att de sjunkit och inlagratsi strandnära sediment.Mikroskopiska kolpartiklar förekom i anmärkningsvärthöga frekvenserna (18–80 %) för att vara prover som inteär knutna till boplatsytor. Förklaringen kan vara att kolpartiklarvattentransporterats till platsen med processer istrandzonen. Källan kan vara en boplatsyta som eroderatsav vågorna i närområdet, men naturligt ursprung från koläldre skogsbränder eller kanske en drivvedsansamling somfattat eld är ju tänkbar.Vattenmiljön har ändrats något, vilket visar sig i lägrefrekvenser av den sötvattenlevande Pediastrum-algen i detyngsta provet PM231, än i proven från sandlagen i botten.Vad som ändrat sig i vattenmiljön är svårt att visa utan diatoméanalysmen det kan tänkas bero på ökad salthalt.Strandförskjutning och dateringarDe fyra dateringar på träkol funna i makrofossilproventagna på olika ställen i den stora Yta 7 (bilaga 9) visar enanmärkningsvärd samstämmighet, ganska tätt samladerunt 7000 f Kr. Anledningen till detta är tänkbart att söka ihavsnivåförändringar, en transgression, som höjt vattenytaninne i den forna Vesaninsjön. Strandförskjutningskurvan förBlekinge (Berglund & Sandgren 2010) visar dels att Yta 7,med nivåer runt 0 m ö. h. varit utsatt för Östersjöns vågori flera omgångar. Senast före tidpunkten för dateringarnarunt 7000 f Kr svallades området i samband med Ancylustransgressionensregression, ca 8000 f Kr. Det innebär attmarkytan i landskapet här formats under Ancylusregressionenoch sedan legat mer eller mindre orörd under drygttusen år, dock under ansamling med organiskt material i fuktigalägen, och anrikning av kol från skogsbränder och mänskligaktivitet. Vid inledningen av Littorinatransgressionenpå platsen påbörjas strandprocessernas bearbetning av denforna markytan, först säkert försiktigt på mer utsatta ställenoch med deposition av material på mer skyddade miljöer. Itakt med att transgressionen fortskrider och passagen motÖstersjön öppnas upp blir vågpåverkan alltmer intensiv. Attavsättning av det nedersta lagret med sand i schakt 1, liksomi den nedersta mer eller mindre organiska lagret i deandra schakten som daterats på Yta 7, kan knytas till envattennivåhöjning är mycket troligt. Det sandiga bottenlagretpåminner mycket om förhållandena på lokalen NorjeSunnansund, där det sandiga materialet, ofta direkt ovanen yta nederoderad i glaciala avlagringar, tolkats som detförsta spåret av Littorinatransgressionen. En observation somgjorts i alla pollenanalytiskt undersökta sekvenser i Vesanfrån detta skede är den stora förekomsten av sötvattensalgenPediastrum. Tydligen har den inledande transgressionen avde tidigare landområdena frisatt näringsämnen i mängd aven typ som gynnar åtminstone denna algs förekomst. Pediastrum-förekomsten i transgressionens inledningindikerarockså att vattnet från Östersjön som trängde in i Vesan intehaft någon större salthalt. Huruvida andra typer av grönalgeroch blågrönalger även de gynnats är inte påvisat då de intebevaras vid prepareringen av proverna inför pollenanalys.Det daterade materialet för de fyra 14C-dateringarna kantolkas som naturliga kolbitar, ansamlade under en längre tidi jordmånen. I samband med transgressionen svallades sedankolen fram och inlagrades i sedimenten. Om detta förloppvarit fallet så skulle dateringarna uppvisa en spridningför hela perioden tillbaka till Ancylustransgressionen. Så ärinte fallet, utan dateringarna är ju väl samlade i ålder, vilketgör denna tolkning mindre trolig. En möjlighet är att alltdet daterade kolet är utsvallat från en och samma boplatsytai närområdet.Alternativt kan en förklaring vara att kolet härrör från merlokala buskar och träd som dött då de dränkts av transgressionenoch sedan av någon orsak brunnit. Vid grävningenav ett djupschakt på lokalen Norjeskogen/Norjegravfälten(Lokal 14) dokumenterade jag ett lager av nedbruten torv somöverlagrades av sand från Littorinatransgressionen. I torvlagretfanns rikligt med kol, bitvis som längre bitar av tunnakvistar. Dessa kan inte ha hållit samman om de svallats framvid en strand, utan jag tolkade dem där som bildade mycketlokalt vid bränder i död torr växtlighet som sedan mer ellermindre bara fallit rakt ner i ett strandkärr.Det är noterbart att de fyra dateringarnas ålder inteöverensstämmermed förväntad tidpunkt för en transgressioni området (Berglund & Sandgren 2010), de är några hundraår äldre än förväntad transgressionsålder på denna nivå.Deras anknytning till transgressionen är knappast stark nogför att omdatera strandförskjutningskurvan, varför förklaringenatt de härrör från en uteroderad boplatsyta som varnågot hundratal år gammal då de omlagrades är den troligasteförklaringen till deras något för höga ålder.

Denna undersökning ingår som en del i projektet Särskildundersökning av ny vägsträckning av väg E22, sträckanSölve–Stensnäs, Sölvesborgs och Karlshamns kommuner,Blekinge län (Länsstyrelsen i Blekinge län, Dnr 431-2502-10). Undersökningen genomfördes som en särskild utredning,steg 2, under 2011, inom fastigheterna Norje 67:1, 4:10,9:24, 6:35, 6:14, 10:19, 85:3, 10:27, 7:27, 70:1, 48:3, 86:1, Ysanesocken, Sölvesborgs kommun.Den särskilda utredning, steg 2, av Yta 7 omfattade enca 40–50 m bred och ca 1 580 m lång del av vägområdet förnya E22 och passerade ett flertal fastigheter i anslutning tillNorje by i Ysane socken. Undersökningsområdet gränsade isöder mot undersökningslokalen Norje Sunnansund, YsaneRAÄ 80, 44 m fl) och i norr mot lokalen Norje Nordansund(Ysane RAÄ 47) (figur 3 i rapporten).

Sett till polleninnehåll i relation till den regionala vegetationsutvecklingen är de två undersökta pollenprofilerna något olika till sin ålder. Profilen åt norr i schakt 1 saknar helt pol len av lind (Tilia) vilket ju är en karaktärsart i den atlantiska skogen i regionen. Det undre provet i sektionen har så pass låga frekvenser av al att provet troligen representerar en ti- dig fas i alens etablering i landskapet. Pollenanalytiskt kan det undre provet därför knytas till övergången mellan tidig- boreal och senboreal pollenzon, och det övre provet faller i senboreal pollenzon. Sektionen åt syd har däremot i båda sina prov lindpol- len i frekvens på runt 1,5. Alens frekvens är hög nog att indikera att den är väl etablerad i området. Pollenanalytiskt faller proverna därför troligast i slutet av senboreal pollenzon. Av detta kan dras den slutsatsen att nedre delen av sedi- menten i sektionen åt norr avlagrats före det att sedimentationen i sektionen åt syd påbörjats. Dateringarna från respektive sektion stödjer även detta och även om de är mycket likartade är åldern för PM229 provet uppemot 100–200 år yngre än dateringen från PM230. Ur sedimentstratigrafisk synvinkel är dateringarna något anmärkningsvärda, den absoluta nivån är likartad, -1,03 respektive -1,13 m, och man skulle kunna förvänta sig att sandlagret skulle ha en enhetlig ålder på de båda närliggande platserna. Så är tydligen inte fallet, vilket rimligen bör knytas till olika exponeringsgradför strandprocesser för de båda sektionerna. Bottensekvensen av de båda lagerföljderna med ett sand- igt gruslager som erosivt vilar på en glacial lera och därovan gyttja tolkas troligen som en transgressionssekvens, alltså stigande vattennivå. Möjligen kan denna bero på hydrologiska förändringar i den forna Vesaninsjön men troligast är vattenståndshöjningen knuten till en transgression i Östersjön som nått in i Vesanbassängen. De höga tallpollenfrekvenser som förekom i proven, framförallt i de från sektionen mot norr, innebär vid denna tid en klar indikation på en strandnära miljö i ett större vat- tenområde, här antingen den forna Vesaninsjön, eller kanske troligare just i inledningsfasen av Östersjöns transgression in i Vesan. Höga tallpollenfrekvenser i en sådan miljö är typ-n och sedan drivit in i strandzonen där så småningom pollenkornen brutits ner så pass att de sjunkit och inlagrats i strandnära sediment. Mikroskopiska kolpartiklar förekom i anmärkningsvärt höga frekvenserna (18–80 ) för att vara prover som inte är knutna till boplatsytor. Förklaringen kan vara att kolpartiklar vattentransporterats till platsen med processer i strandzonen. Källan kan vara en boplatsyta som eroderats av vågorna i närområdet, men naturligt ursprung från kol äldre skogsbränder eller kanske en drivvedsansamling som fattat eld är ju tänkbar. Vattenmiljön har ändrats något, vilket visar sig i lägre frekvenser av den sötvattenlevande Pediastrum-algen i det yngsta provet PM231, än i proven från sandlagen i botten. Vad som ändrat sig i vattenmiljön är svårt att visa utan dia-toméanalys men det kan tänkas bero på ökad salthalt.

S03-03 Salinity dynamics in the Baltic Sea linked to anthropogenic foraging behavior during the Holocene

Nils-Olof Svensson¹

¹ Department of Science and Mathematics, Kristianstad University, 291 88 Kristianstad, Sweden

Email: nils-olof.svensson@hkr.se

Former Lake Vesan is situated in the province of Blekinge in South Sweden. Before drainage and cultivation in 1927 forming a shallow lake surrounded by Phragmites reeds and connected to the Baltic Sea through a c. 3 km long outlet river.

This region has a well studied sea-level history showing that here global sea-level change since the last glacial is surprisingly well balanced by the glacioisostatic uplift. The result is that the studied basin for the last 10 000 years repeatedly shifted between being a lake or a bay of the Baltic. For most of this time it´s shores were important for fishing and hunting as well as for dwelling places. Later also activities like farming and burials left their traces.

In this archeologically unusually rich environment it was decided to build a highway initiating extensive archaeological and paleoecological studies of which this study is a part.

In the project my role is to study a more than 5 m long sediment core for microfossils and physical parameters to reveal the environmental history of the basin and its surroundings. Pollen and algae are the primary subjects here and analysis is still ongoing. Diatoms give information both on nutrient levels and salinity in the water, important both for revealing local sea-level history and productivity. This information may allow discussing changes in abundance and species composition of the limnic and marine fauna foraged by man. The sediments from early Holocene are unfortunately missing due to a hiatus. This is related to the wave action during the early part of the transgressive Ancylus stage. The younger sediments shows initially rather low but gradually increasing organic content, interpreted as low organic production during later part of the Ancylus Lake stage, and then increasing productivity as salinity in the Baltic increased due to the sea level rise in the areas of the Baltic Sea inlets.

Further up in the sediments a color change and increase in organic content coincides with major changes in the algae flora, the green algae Pediastrum decreases at the same time as dinoflagellate resting spores becomes frequent. The diatom flora also changes distinctly, indicating higher salinity. The horizon is radiocarbon dated to 5900 BC (7900 BP) and coincides in time rather well with the shift to the fully marine part of the Littorina Sea stage.

I 2009 og 2010 foretok Kulturhistorisk museum omfattende feltundersøkelser knyttet til utvidelsen av Europavei 18 fra Gulli i Tønsberg til Langåker i Sandefjord i Vestfold. Det har vært mulig å foreta nærstudier av fortidens jordbrukssamfunn, og å gjennomføre et sjeldent tett samarbeid med naturvitenskapelig ekspertise. I bind 1 og 2 presenteres de utgravde lokalitetene, organisert fra Gulli i nord til Langåker i sør. Bosetning, graver og jordbruksspor fra jernalderen har fått en fremtredende plass i presentasjonene. I bind 1 finnes i tillegg artikler om overordnede administrative og metodiske forhold. I det 3. og avsluttende bindet heves blikket, og både naturvitere med kunnskap om arkeologi og arkeologer med kunnskap om naturvitenskap oppsummerer og diskuterer kulturhistorien ut fra et bredt spekter av metoder og innfallsvinkler.

I 2009 og 2010 foretok Kulturhistorisk museum omfattende feltundersøkelser knyttet til utvidelsen av Europavei 18 fra Gulli i Tønsberg til Langåker i Sandefjord i Vestfold. Det har vært mulig å foreta nærstudier av fortidens jordbrukssamfunn, og å gjennomføre et sjeldent tett samarbeid med naturvitenskapelig ekspertise. I bind 1 og 2 presenteres de utgravde lokalitetene, organisert fra Gulli i nord til Langåker i sør. Bosetning, graver og jordbruksspor fra jernalderen har fått en fremtredende plass i presentasjonene. I bind 1 finnes i tillegg artikler om overordnede administrative og metodiske forhold. I det 3. og avsluttende bindet heves blikket, og både naturvitere med kunnskap om arkeologi og arkeologer med kunnskap om naturvitenskap oppsummerer og diskuterer kulturhistorien ut fra et bredt spekter av metoder og innfallsvinkler.