Introduction: Children are influenced by different environments – home, friends, school, community, society, and the existence and availability of various services – and child well-being is the outcome of the interrelationships between the child and these environments. The military is one of the environments that shapes the well-being of children in military families, and the environments interact with each other. Methods: Our main assumption is that the effect of military environment on child well-being may vary in different societies depending on the general social security system. We describe how the military children’s well-being is embedded in military systems, which in turn is embedded in welfare state. The main question is how the well-being of children from military families varies across countries and how much variation can be explained by the interplay between military systems and different welfare regimes. Results: We begin by describing the differences in welfare states and military systems, and then give a short overview of children’s well-being in the context of different welfare regimes (e.g., availability of public child care, health care, and access to education and extracurricular activities). Discussion: Next, we look at the interplay between the military and welfare regimes and, finally, we show how the well-being of military children is supported across countries by their different welfare regimes.

The concept “military family” is very well known in the international academic sphere, but is not a widely used term in many countries. The aim of this article is to elaborate the concept of the military family and the situation of these families in Estonia, Slovenia and Sweden. The similarities and differences between these three countries are highlighted by showing how the cultural, social and military context may influence and shape the recognition of military families, services and support provision.

Aim

This study forms an essential part in informing effective prevention and interventions with children exposed to or at risk of domestic violence and sexual abuse, focusing on children becoming summoned, visiting and exiting Barnahus with a child perspective.

Background

In Sweden when custodians are under suspicion, the child becomes summoned to Barnahus without the custodians’ knowledge or consent. In purpose to provide safety for the child, a well-known person (e.g teacher or schoolnurse), becomes a so called safety person accompanying the child.

The commission of the child’s welfare worker is to offer and provide early interventions securing the best interest of the child.

Methods

We have interviewed children, parents, safety persons and welfare case workers, and observed at a Barnahus. This research was conducted in collaboration with the involved Barnahus including a consultative panel given and giving regular feedback contributing to further orientation.

Findings

The children were scarcely informed when summoned to Barnahus, not given information about what was going on or why. In the transitions between place and time, the expectations on the child, the accompanying safety person as well as their relation varied. For example, in the upcoming police interview children were expected to perform, act and take responsibility.

When a child was assessed not in need of immediate protection, the child returned to preschool or school with the safety person. Both returns to their ordinary roles. Not having a dialogue with their child welfare worker, the children were risking exiting Barnahus without enough information nor having continuing support secured.

Conclusions/recommendations

Children have legal rights to become addressed as acting subjects and involved in concerns of their own. In providing safety for the children, safety persons need information about their role and the Barnahus concept.

As a part of its health-monitoring programme, Sweden invites all children to access health services. In this qualitative study, first meetings with newly arrived child migrants and their families are described from the perspective of primary school nurses through three themes: methods and strategies in use, impact of the first health dialogues, and dedication of the school nurses. With many newly arrived migrants and scarce support within the school system, the nurses felt abandoned in balancing their available work hours with their own ambitions and conducting the meetings, including health checkups and mapping the vaccination status of the children.

David  Nilsson,  som  är  doktorand  inom  sociologi  och  inskriven  vid  Lunds  Universitet,     presenterar  delar  av  sitt  pågående  avhandlingsarbete  som  handlar  om  nära   anhörigas  berättelser  om  hur  det  är  att  vara  tillsammans  –  gift  eller  sammanboende  -­‐  med   någon  som  arbetar  inom  Försvarsmakten  och  som  deltar  i  militära  insatser  utomlands.  I   avhandlingen  fokuserar  David  på  utlandstjänstens  konsekvenser  för  den  hemmavarande   partnerns  personliga  och  sociala  liv.    

 Ann-­‐Margreth E.  Olsson,  som  är  lektor  i  socialt  arbete  och  en  av  David  handledare,   lägger särskilt  fokus  på  anhöriga  och  barn  och  det  stöd  de  kan  behöva  inom  hälso-­och  sjukvård,  socialtjänst,  skola, förskola och från Försvarsmaktens sida i form av anhörigssamordnare vid lokala regementen

Dialogical participatory action research was conducted during 2012-2017 with and about Swedish soldiers, veterans and their families, experiencing having a family member deployed abroad in areas of war and terror. It was explored how the families managed, what support they needed as well as the capacity they themselves developed. The study comprised 110 adult participants, of which 42 were soldiers/veterans, 42 partners, 21 parents of soldiers, 10 siblings.  There were participants having a double connection, for example being a veteran and a partner. Also 37 children of soldiers/veteran have particpated and even more been told about.

In this report focuses on the soldier's motivation and adds the relational aspect.  The soldier’s motivation emerges as designed by the soldier in relation to and in interaction with significant others in the soldier's family, military work and network. The motivation is joint in something that can be seen as an interlinked network of wishes and hopes, expectations and demands communicated in the interaction between people in the soldier's network and several different contexts surrounding the soldier. Unbalance in the interaction can lead to a soldier longing for the context of the deployment with predictability as to what is expected of the participants, with tasks that feel meaningful. Without this, the “poison of mission " and "mission guts" sucks the veterans into becoming deployed again.

Family members report on how the interaction within the family has become influenced for better or worse. The results indicate that the more the soldiers are able to involve their families and explain for them about what is going on as well as motivate themselves to listen and pay attention to each other's perspectives, the better conditions for successful deployment both for the soldiers and the families. There are narrations about relatives having deep feelings of loss and how these feelings become harder to bear when combined with concerns for the soldier's safety and continued capacity to manage at home if something undesirable happens. Crucial in all stages and phases is the access to good means of communication and enough opportunities for communication in relation to each other. Together with the families, the military system needs to make adjustments and develop solutions that make the combination work - family easier for soldiers expected to be able to fulfill parenting and be a member of his/her family at distance. In this couples and families may experience difficulties to distinguish external circumstances from concerns stemming from their inner processes and relationships. This can be prevented by:

1) The military system facilitating troops maintenance of relational contact with their families and relatives, advising on forms that allow this to proceed an integrity-proof manner, both during pre-deployment and deployment.2) Families and relatives become informed early in the process and invited to become more familiar with the purpose and goals of military initiatives, specifics of the commission and the conditions of the deployment, including working and living conditions awaiting the soldier, and, what can be expected to emerge during the deployment including families’ and family-members’ own responses as well as from others in the environment. This could include tips on how these issues can be prevented, approached and resolved.3) That the soldier is encouraged and offered support in preparing and communicating with his family and relatives before action, in good time, as well as when necessary during and after the event. Each commanding officer is suggested to keep him/herself informed about the development of the home front of each subordinated soldier in context of deployment.

Hur kan dialogcoaching stödja omfattande förändrings- och utvecklingsarbete i organisationer? Hur kan systemiska idéer inom dialogcoachingen vara med och skapa förändringar i förhållnings- och arbetssätt på socialförvaltningar och i utvecklingen av det sociala arbetet?

De systemiska idéerna som användes i Länsstyrelsens projekt Stärkt skydd för utsatta barn, väckte förutsättningar för varierade röster att bli hörda och bidrog till att skapa förändringar i kultur och diskurs inom deltagande organisationer. Nya ord kom i användning: reflekterande, frågande, nyfikenhet, utforskande, dialog, systemiska möten, berättande, narrativ, nya och gamla berättelser, röster hörda, omformulering, perspektiv, positioner, skillnader, cirkularitet, samskapande, responsivitet, språket, ord i användning, meningsskapande liksom kontextens och sammanhangens betydelse. I detta kommunikativa flöde förändrades deltagarnas interaktion och kommunikation. Socialsekreterare, familjehemssekreterare och chefer talar nu om dialogiska, reflekterande och demokratiska möten där fler röster blir hörda och räknas med.

I boken lyfts fram hur socialsekreterare och familjehemsekreterare utvecklade nya arbetsformer i att samtala med barn och göra barn mer involverade och deltagande i det sociala arbetet. Genom den systemiska dialogcoachingen, projektet huvudmetod, blev deltagande socialarbetare mer varse om och självreflekterande över sitt eget sätt att kommunicera, delta och bidra i möten och i att använda olika metoder och tekniker i samtal.

Boken innehåller socialsekreterarnas berättelser om projektet och coachingen kopplat till socialsekreterarnas vardag. Här berörs förändringar inom flera områden, till exempel samarbetet inom den egna arbetsgruppen, arbetssituationen och arbetsmiljön. Här reflekteras över sättet att använda och utveckla metoder och tekniker i allmänhet och med hjälp av systemiska idéer inom det sociala arbetet i synnerhet.  Hur påverkas och utvecklas deltagarnas bemötande, kommunikation och interaktion med klienter, andra och annat i omgivningen? I rapporten har särskilt belysts hur deltagarna i en och samma arbetsgrupp erfarit projektet och coachingen. Hur har coachingen påverkat gruppen och deras arbetssituation? Hur har de kommit att använda och utveckla de systemiska idéer som projektet och coachingen väckt?

Här görs också en översiktlig redogörelse systemiska riktmärken och praktik. I historiken sammanfattas hur det systemiska förhållnings- och arbetssättet utvecklats från 1960-talet. Detta inkluderar framväxten av systemisk familjeterapi, korttidsterapi, lösningsfokuserat arbete kopplat till den systemiska praktik som användes inom projektet. I projektet och den pågående deltagande aktionsforskningsstudien har kopplingen till lösningsinriktade tillvägagångssätt varit sammanflätat med Appreciative Inquiry (AI), en variant av de lösningsorienterade tankegångarna som utvecklats inom organisations- och ledarskapsutveckling.

Barnahus en främmande fågel från länder med socialt risk- och skyddssystem. I dessa länder, som USA, kan det bli så att när utsatta barns behov upptäcks, behövs ingripande insatser och skydd av barnet. I Sverige används ett service- och familjeinriktat system där inriktningen är  strukturella och allmänna insatser för alla barnfamiljer samt tidiga och förebyggande insatser till barnfamiljer vid behov. Socialtjänstens huvudinriktning är samarbete, erbjudande i insatser och frivilligt förändringsarbete. Både vuxna och barn berättar om Barnahus med fokus på att genomföra förhör med barn. Genom detta blir Barnahus till en parentes som passerar revyn före socialtjänstens egentliga utredning då samarbete med barn och barnets familj intensifieras. Socialsekreterarna ser Barnahus främst som en plats för samråd, samordning och konsultation. Socialsekreterarnas huvudsakliga orientering är att avvärja att Barnahus ska leda till att vidare samarbete med föräldrarna omöjliggörs eller dramatiskt försämras. Omfattningen av polisanmälningar ifrågasätts med hänvisning till att socialtjänsten erbjuder andra alternativa metoder att inleda utredning och stöd. Barnahus ifrågasätts också för den dramatik det kan innebära för barn. Blir det till barnets bästa; hämtning, förhör, lång väntan på att den misstänkte förhörs och ännu längre tills att ärendet går vidare, om det över huvud taget går till åtal? Socialsekreterarna vill helst inte delta vid hämtningar av barn. De ser sin huvuduppgift på Barnahuset i medhörningsrummet, att bedöma barnets omedelbara behov av skydd genom att se och lyssna på barnet i polisförhör. I studien rekommenderas att rutin införs om att barnet också erbjuds eget samtal med sin socialsekreterare. Barnet har rätt att bli involverat i frågor som rör barnet. Här handlar det om att barnet behöver bli konsulterat i bedömningen av barnets behov, informeras om och överenskomma med sin socialsekreterare om fortsättningen; vad händer direkt efter Barnahus-besöket och tills att de träffas igen tillsammans med barnets föräldrar?  För att möjliggöra detta måste också socialtjänsten organisera socialsekreterarnas arbete så att barnets socialsekreterare är med barnet i Barnahus och också fortsättningsvis finns för barnet.

Personer rapporterar att de är oroade över ett litet barn, som far illa. Men anmälningarna når inte fram eller blir liggande hos lokala myndigheter. Det får inte hända, skriver universitetslektor Ann-Margreth Olsson.

In this part-study of the main study "Children in Barnahus", the perspective of the child welfare caseworker/social worker is explored. A total of 56 child welfare caseworkers in the Swedish Child Welfare Services (CWS) have participated in the study. Sweden has a service- and family-oriented social welfare system focused on providing early and preventive measures for families with children. The main orientation is collaboration with the child and the family, to offer support and focus on efforts on voluntary basis. The participating child welfare caseworkers talked about Barnahus primarily as a place for consultation, coordination and consultation. In the context of Barnahus the child welfare caseworkers’ main orientation was to prevent that the involvement of and the child’s visit in Barnahus, makes it more difficult for the CWS to approach and collaborate with the child’s family in further investigation and assessments of what is in the best interest of the child.  The extent of their own (CWS’s) reporting of cases to the police, was questioned in view of the drama that Barnahus visits can become for involved children and the child's family. Is it in the best interest of the child to primarily be summoned to Barnahus; become interviewed by policemen; to wait, too often for a long time, before the person on suspicion is heard and even longer until the case is brought further, if there will be any further proceedings at all. In very few cases is started prosecution.  The child welfare caseworkers saw their main task in Barnahus to assess the child's immediate need of protection by watching and listening in a co-hearing room with video connection to the child participating in the forensic interview with the policeman. In the study is recommended that a routine become introduced to offer every child after the police interview, a conversation of with the child’s own child welfare caseworker. Children in Sweden have legal right to be involved in matters concerning the child. Here it is about the child's need and best interest, and the child should become consulted in the assessments, if the child wants to and has the capacity for this. The child has also legal rights to be informed and have the opportunity to express a view of his/her own in what is going on and on plans. Important that the child welfare caseworkers pay attention to well-being of the child both immediately after the visit at Barnahus and later on. When  custodians are suspected of the crime, they are not invited to Barnahus together with their child. After being heard at Barnahus, special measures might have to be taken for protection of the child. If not, the child might anyhow might need recovery support after suddenly becoming summoned to Barnahus and/or in meeting their parents again if they haven’t been at Barnahus. In order to enable this, the CWS has to organize the social work so that the child welfare caseworker who meet the child at Barnahus also continues to support and be the child’s own child welfare caseworkers further on.

Under 2012–2017 har dialogisk deltagande aktionsforskning (DPAR) bedrivits tillsammans med svenska soldater, utlandsveteraner och deras familjer. De har berättat om hur de lyckats få hemmafronten att fungera och upprätthålla levande relationer i dialogiskt samarbete och med hjälp av många samtal hemmavid och på distans. I studien berättade 25 barn i dialogiska samtalsintervjuer om att leva med en förälder som ska delta i, deltar och som deltagit i internationell militär insats och om vilka strategier de använde sig av. Dessutom berättade barnens föräldrar, och i förekommande fall syskon, om hur de uppfattade hur barnen påverkas och hanterar situationen liksom hur de själva berördes och agerade. Resultatet visar att för att en soldat som förälder ska kunna lämna sitt barn under en längre tid, som utlandstjänstgöring innebär, rekommenderas

•  Att barnet kontinuerligt har tillgång till den andre föräldern eller annan anknytningsperson, och att denne tar emot och får stöd så att uppdraget som anknytningsperson kan fullgöras framgångsrikt.

•  Att barnets föräldrar utvecklar föräldraskap som också kan överbrygga avstånd skapar närhet på distans mellan barn och föräldern som är iväg som soldat. Innebär relationsarbete för den hemmavarande föräldern med påminnelse om den frånvarande förälderns existens och kärlek, påminnelser om att denne är på jobbet. Hemmavarande kan behöva underlätta distanskommunikationen mellan barn – föräldern/soldaten.

•  Att barns och familjers nätverk mobiliseras till stöd för barnet och dennes familj.

•  Att ta del av utbudet i Försvarsmaktens anhörigstöd som främst har en förebyggande inriktning.

•  Att vuxna på förskola och skola informeras om föräldern deltagande i insats.

•  Att den militära föräldern besöker på skolan, eventuellt i uniform, och informerar barnets kamrater om militära insatser, kan fungera bra i vissa skolor och sammanhang och för vissa barn, men behöver noga övervägas i samråd med skola och i familjen beaktande vad besöket och informationen senare Rapport V Barnens röster och perspektiv. Erfarenhe ter av att ha förälder iväg på mission och föräldraskap vid deltagande i internationella militära insatser PhD Ann-Margreth E. Olssonkan skapa mellan barnen och särskilt för det berörda barnets skolsituation på gott och ont. Lyssna också på det egna barnet.

•  Barnet kan vilja ha och eftersträva att förskola och skola ska vara ”fredade zoner” där barnet inte vill påminnas om att föräldern deltar i utlandsmission

•  Att eget nätverk vid behov kan förstärkas genom att inte vara rädd för att involvera med samhälleliga resurser som BVC, förskola och skola, samt Försvarsmaktens anhörigstöd. Deltagande barnfamiljer visar stor kapacitet och resiliens. Föräldrarna har barnets bästa i fokus och håller sitt föräldraskap levande både hemmavid och på distans. Berörda barn vänder sig främst till den hemmavarande föräldern för stöd och samtal, men också äldre syskon och några utvalda vänner. De äldre barnen, tonårsbarnen, tar på sig mer ansvar i hemmet vilket de upplever som god förberedelse för eget självständigt liv. Utan föräldern som arbetar som soldat närvarande, blir familjelivet mer firare och nya rutiner växer fram. För att känslomässigt hantera frånvaron/förlusten av fadern iväg på insats, använder barnen huvudsakligen kognitiva strategier som ”att inte tänka på”, ”tänka bort”, ”tänka hela vägen igenom”, ”tänka på annat positivt” och råder andra barn att göra detsamma.

Att säkra barnens välbefinnnade när förälder deltar i fredsbevarande insatser i krig och terror. Om att mobilieras stöd till barn och unga på hemmafronten

Vad händer när barn blir involverade i socialtjänstens utredningar om barnens situation? Hur förändras socialsekreterares förhållningssätt och metoder när barn ges möjlighet till att bli mer delaktiga och liksom föräldrarna, bli mer involverade i socialtjänstens utredningsarbete och utredningar? Hur ser det ut när socialsekrteerare lyckas med att involvera både föräldrar och barn – det vill säga lyckas med att både involvera föräldrar och barn – det vill säga lyckas med att både bli föräldrarnas socialsekreterare och barnets socialsekreterare? Länstyrelsen i Skåne län startade projektet Stärkt Skydd för Utsatta Barn för att studera hur socialsekreterare i några utvalda kommuner i länet utvecklade utredningsarbetet med stöd av coaching med systemisk och socialkonstruktionistisk utgångspunkt. Syftet var att öka barnens möjligheter till delaktighet i utredningsarbetet och att öka barns möjligheter att göra sina röster hörda i socialtjänstens utredningar. Coachingen handlade om att använda och utveckla ett mer eftertänksamt förhållnings- och arbetssätt genom reflektion och att utveckla och lära mer om involverande dialogiska samtal som berör deltagarna.

Boken baseras på en delstudie inom projektet Stärkt Skydd för Utsatta barn ingående i den deltagande aktionsforskning som bedrevs inom projektet. Syftet var att stärka barns röst genom att lyfta deras berättelser - hur barnen berättar om sina möten med socialsekreterare och familjehemssekreterare samt vad de berättar om att vara med om utredning – och att lyssna, reflektera över och lära av det barnen har att sägaoch utveckla med hänsyn till barns perspektiv och erfarenheter - hur och vad barn berättar om möten med socialtjänsten, socialsekreterare och familjehemssekreterare, deras berättelser om att vara med om utredning.

När barn får chansen att berätta om hur det är att möta socialsekreterare, familjehemssekreterare och andra som arbetar inom socialtjänsten, vad berättar barnen då om? Vad har barnen lagt märke till? Finns speciella minnen - händelser som barnen särskilt har fäst sig vid? Vad berättar barnen om de samtal och sammankomster de varit med om? Vem är socialsekreterarna för barnen? Hur har barnen uppfattat detta som talas om som ”utredning”?  Vad berättar barnen om socialtjänsten? Vem har familjehemssekreteraren blivit för barn som bor i familjehem?

 I boken berättar barn om sina erfarenheter av att vara med om sociala utredningar och hur de uppfattat samspelet mellan dem själva och socialsekreterare/familjehemssekreterare. Barnen berättar om vad de gjort tillsammans sina socialsekreterare respektive familjehemssekreterare och om hur det varit. Barnen har många tankar om och synpunkter på (vad de kallar) ”socialen”. I berättandet framstår barnen som självständiga aktörer med egna åsikter och idéer som berättar om vad de anser om och vad som skulle behöva tänkas på när barn och socialsekreterare, familjehemssekreterare och andra inom socialtjänsten möter och samtalar med barn.

I slutkapitlet ”Samtalen mellan barnen och mig” återfinns ytterligare berättelser från barnen men också författarens berättelser om hur mötena tedde sig ur hennes perspektiv. Dessa bildar lärande exempel, narrativa redogörelser och berättelser om erfarenheter av att pröva, utveckla och använda olika metoder eller tekniker.

I kapitlet belyses, utifrån tre forskningsstudier, hur barns delaktighet och deltagande i sociala utredningar kan utvecklas genom socialsekreterares invitationer. Studierna har bedrivits som dialogisk deltagande aktionforskning där deltagande socialsekreterare och deras ledare deltagit i studien i intervjuande samtal och med reflektioner på återkopplingar av resultat liksom samskapande av nya frågeställningar. I två av studierna har forskaren handlett och coachat socialsekreterarna som en pågående aktion inom forskningsstudien. Kapitlet syftar till att belysa hur barns medskapande kan tas tillvara genom att beakta barns rättigheter till del- aktighet och deltagande inom det sociala arbetets praktik och i synnerhet i utredningsarbete. Den aktuella kontexten handlar om utredningsprocesser inom socialtjänsten. Kontexten innehåller också den institution som i Norden kommit  att  kallas  Barnahus  (Johansson,  2012). Inom Barnahusverksamheten samarbetar polis, åklagare, rättsmedicin, barnmedicin liksom barn- och ungdomspsykiatrin samt socialtjänsten när ett barn misstänks vara eller varit utsatt för våld eller övergrepp (Rikspolis- styrelsen, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen, & Åklagarmyndigheten, 2008). Det kan också handla om att barnet har bevittnat våld i nära relationer (Broberg et al., 2015). På Barnahuset samordnas myndigheternas inledande insatser. Barnet förhörs av polis och för att barnet inte ska behöva upprepa sin berättelse, iakttas förhöret av andra involverade professionella inklusive barnets socialsekreterare genom videokoppling till ett medhörningsrum i närheten av förhörsrummet.

I studien Barn i Barnahus har ingått flera delstudier. I denna rapport redovisas två av dessa delstudier. De behandlar hur barns psykiska och fysiska hälsa utreds när barn misstänks vara utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp. I den ena studien genomförd av Therése Saksø har barns sjukvårdssökande undersökts genom journalstudier (n=128). Studien visar att barn i Barnahus oftare har sökt sjukhusvård och BUP än andra barn. Av de barn som läkarundersöktes i samband med besöket på Barnahus (5,5 %), har ingen följts upp av sjukvården under de efterföljande sex månaderna. Studien har kommit fram till att läkare har bristfällig utbildning om misshandel och övergrepp av barn. Utbildningsinsatser behövs liksom regionala och nationella strukturer för att höja den medicinska kompetensen.Ann-Margreth E. Olsson har intervjuat 32 socialsekreterare samt analyserat 108 sociala utredningar. Samrådsmöten på Barnahuset innebär handledning och konsultation för deltagande socialsekreterare. Läkares inrådan blir styrande. Den kunskap som finns inom hälso- och sjukvården om barn som utreds av socialtjänsten, tas i allt större utsträckning med i de sociala utredningarna. Att barnet förhörts på Barnahus omnämns i utredningarna men inte alltid och mycket sällan något mer. Samtal med barnet har hållit i 75 % av de sociala utredningarna oftast av utredande socialsekreterare. Det kan också ha hållits av behandlare inom nyinsatt familjebehandling. Barnets inställning till vad som kommits fram i utredningen har noterats i 52 % av utredningarna.  Vidare forskning behövs som följer utvecklingen av socialtjänstens utredningar avseende barnets fysiska och psykiska hälsa också satt i relation till barnets sociala situation samt avseende barnets delaktighet när utredningsarbetet kombineras med behandlingsinsatser.

I denna delstudie av studien Barn i Barnahus har utforskats huruvida barns psykiska och fysiska hälsa utreds inom ramen för de BBIC-utredningar som socialsekreterarna genomför när barn misstänks vara utsatta för misshandel eller sexuella övergrepp, samt barns delaktighet i de sociala utredningarna. I studien har 32 socialsekreterare individuellt intervjuats om utredningsarbetet i samband med att aktuellt barn besökt Barnahus. Texterna i 108 BBIC-utredningar har innehållsmässigt analyserats. Resultatet i studien visar att för deltagande socialsekreterare innebär samrådsmöten på Barnahuset handledning och konsultation. Läkares inrådan blir styrande. Den kunskap som finns inom hälso- och sjukvården om de barn som socialtjänsten utreder, efterfrågas och tas i allt större utsträckning med i de sociala utredningarna. Att barn förhörts på Barnahus omnämns inte alltid i utredningarna och mycket sällan något mer om besöket på Barnahus. Samtal med barnet har hållit i 75 % av de sociala utredningarna oftast av utredande socialsekreterare. Samtalet kan ha hållits av behandlare inom nyinsatt familjebehandling. Barnets inställning till vad som utredningen visar och föreslår, har noterats i 52 % av utredningarna.  Vidare forskning behövs som följer utvecklingen av socialtjänstens utredningar avseende barnets fysiska och psykiska hälsa också satt i relation till barnets sociala situation samt avseende barnets delaktighet när utredningsarbetet kombineras med behandlingsinsatser.

Evidence has emerged indicating that the ideas of inviting children into partnership with their social worker superseded by priorities given to the forensic interview conducted by the police. Social workers experience difficulties in how to orientate themselves in relation to the child.

Within the framework of an ongoing interdisciplinary research study into a Barnahus in Sweden, narratives of 53 social workers and 8 children have been explored. The narratives deal with the question how children can experience to become summoned to Barnahus covering what happens before, during and after a visit to Barnahus. The aim of the study is to develop new knowledge about Barnahus in the perspective of children. The research results indicate deficiencies in considerations of how children experience and understand the processes and procedures in use. In Sweden when a parent is under suspicion, the child becomes summoned without the parents’ consent and knowing. The child is expected to accept to be brought away from school or kindergarten and participate without any preparations and with very little information. In Barnahus the social assessments are said to regularly be done without involving the children. The social workers speak of difficulties in finding orientation for how and when to approach the child. After the police interview, when assessed no need for immediate measures, the child is brought back to school or kindergarten without any special support and further information about what have happened afterwards. In this children are at risk of feeling abandoned by the authorities. Social workers become occupied with the process of supporting and informing the parents. However, when the social worker and the child already know each other or the social worker has accompanied the child to Barnahus, the social worker becomes an important partner for the child.

While the best interest of the child has a long standing in Swedish social work discourse, it's currently challenged and complemented by the themes of rights and of voice. Current critique of social work and ideas on enhancing the quality of services stress the importance of social workers making contact and enticing the participation of parents and children. Thus making the social investigations more of a participatory venture. Assessments, planning, interventions and reviews should be less a punctuated decision and more of a continuous process allowing involvement by clients/users/customers. In the area of child protection there has been a growth of themes that can make up for the rise of goal conflicts. Several initiatives have been taken to amend this situation. Among those is an idea of social workers working from the perspective of being the child's advocate. There has also been critiques of the outcomes of cases were children are exposed to crime especially acts of sexual abuse. To improve cooperation and processing a new institute the Children's House (CH), inspired by the Children's Advocacy Center model, is developed. In a CH professionals; police, prosecutors, health care and social services collaborate. One of the guiding ideas for CH is that the child should have to go to only one place in the investigation. In an ongoing action research study evidence has emerged indicating that the idea of inviting children into partnership, are at risk of being superseded by the priority given to police conducted forensic interviewing. The social workers report difficulties in knowing how to orientate themselves in relation to the child. Also children have voiced that they do not understand the role of the social worker in the proceedings. The objective of the study is to explore children's understanding of CH.

Reflekterande och lärande dialog har använts inom ramen för coaching i Länsstyrelsen i Skåne läns projekt “Stärkt skydd för utsatta barn”. Deltagarna i denna studie var socialsekreterare i fyra skånska kommuner och författande forskare var projektets coach. Studien har socialkonstruktionistisk utgångspunkt och betonar att ord får sin betydelse i de sammanhang de används och genom sin användning. Dialogens väsen handlar om kommunikation med spontan och levande responsivitet hos deltagarna där de ömsesidigt involverar och involveras med varandra. Coachingen omtalas som betydelsefull för hur den egna identiteten som utredande socialsekreterare utvecklas. Deltagarna berättar om växande självförtroende och arbetsglädje. Coaching omtalas som forum för reflektion i och om den egna praktiken samt till att lära av egna och varandras erfarenheter. Coachingen skapar tillfällen till utveckling och fördjupning av egna kunskaper och färdigheter men också till att utveckla ökad medvetenhet om sin egen betydelse och förmåga.

Lärande och ökad medvetenhet om sin egen med- och påverkan i olika situationer går hand i hand med utveckling av de sociala utredningarna och utredningsarbetet. Aktuella barn och föräldrar berättas om som responderande på socialsekreterarnas agerande på sätt som socialsekreterarna uppfattar som positivt.

Studien avser coaching inom det sociala arbetet. Coachingen bedrevs inom projektet “Stärkt skydd för utsatta barn”, Länsstyrelsen i Skåne län. Utgångspunkterna i användning inom studien och inom projktet var socialkonstruktionistiska. Syftet var att utforska med vilken eller vilka betydelser som coachingen användes. I studien berättas om hur coachingen inneburit utveckling av och lärande av metoder och tekniker men framför allt personlig utveckling och ökad vaksamhet i responsiviteten i dialogiska samtal. på sin egen med- och inverkan i kommunikation samt hur interaktionen kan uppfattas utifrån andra perspektiv och i synnerhet barns.  Dessutom berättas om ökad medvetenhet om egna färdigheter och den egna förmågan samt om lärande i och av egen och andras reflektioner. Coachingen omtalas som dialogiska samtal mellan coach och deltagare där coachen initierar, genom sina frågor, ett nyfiket, utforskande förhållningssätt i samtalet. I dialogen strävade coach och deltagare att komma in i de speciella händelser – once-occurent-events-of-being (Bakhtin 1993) – som deltagaren stannade inför, kände in, kanske också med magen eller ”i hela kroppen” (bodily), som vara något där något särskilt inträffat – ”striking examples” (Wittgenstein 2001; Shotter 2004 a). Genom att i detalj återberätta eller söka sätta sig in i kommande händelser (förberedelse), gavs tillfällen till reflection-in- action såväl i den kontext som deltagarna ”gick in i” i sitt berättande som inom coachingens kontext av lärande och dialog.    

It has been argued that the coincidence of rising unemployment rates and the restructuring of the Swedish Armed Forces from draft based to enlistment have made choice of a military career a tempting alternative for the young. Joining the forces affects the soldier but also his/her relatives, especially partners and children. In the words of a wife interviewed: “We are three in this marriage; you and I and the Armed Forces”. This Action Research study explores the solutions narrated by soldiers, families and parents/relatives in connection with deployment to and readiness to participate in world wide peacekeeping operations. The study design is based on following a contingent in the situation prior to, during and after deployment. The design is open, however, so that in connection with interviews in the current pre deployment phase data from persons who are in and/or have been in deployment are also collected. Sampling uses a mixed model, which involves interviews, participation in meetings and other actions. Soldiers and soldier’s relatives have been and are invited to participate in dialogical interviews, re-narrating and co-creating narratives about their experiences so far and orientation in how to go on.

Narratives are analysed exploring ‘striking moments’, unique examples, patterns and joint actions. So far, the analysis of the data is in its preliminary stages. But it has been revealed that a well functioning social situation at home seems to be a basic premise for the soldier to perform her/his task. Listening to the web of narratives responses to deployment have emerged. It needs further inquiry however in order to reveal in more detail how social support and the emergent strategies of the families and of the individual family members align themselves in face of the presence of deployment. More data is especially needed with regards to the voice of the children. The researcher has learned that it often takes several meeting occasions to gain the calm and trust needed for entering into a co-creating interaction with the children. Results on mutual responses and strategies in use of soldier and partner, suggest there are four different ideal types of partner and children’s responsiveness.

Projektet omfattade en rad olika aktiviteter som tillsammans med andra aktörers insatser inom kommunen och Regions Skånes beroendevård bildar fungerande vårdkedjor för personer med missbruksproblematik i Bjuvs kommun. Sammanfattningsvis kan följande  aspekter och slutsatser om projektet lyftas fram: 

 ·      Dialogiska utredningar och utredningssamtal, med begränsat användande av ASI, där klienterna inbjöds till delaktighet och deltagande i sina egna utredningar, tillsammans med socialsekreterarna och i utformningen av individuella vårdplaner och genomförande av desamma.

• Utredningsarbetet och övrigt socialt arbete byggde på dialog och dialogiskt samspel i stödjande och utvecklande förändringsprocesser. Individuella samtal kompletteras alltmer med familjesamtal och nätverkssamtal utifrån systemiska metoder och idéer med öppna dialoger. ”Klienten som kärnan/en spindel i sitt nätverk” – det sociala arbetet blir att undersöka, förhålla sig till och arbeta med människor som blir och förändras inom kommunikationen och inom relationer till viktiga personer i sitt nätverk inkluderande såväl familj, släkt, grannar, arbetskamrater och vänner som professionella aktörer inklusive socialarbetarna.
• Både inom grupp- och individuellt inriktat arbete utvecklades reflekterande förhållnings- och arbetssätt. Metodiken reflekterande och delta-reflekterande team användes både i enskilda ärenden och i andra möten som t.ex. möten med samarbetspartners och kollegor.
• Inom gruppverksamheterna i projektet, dels en grupp med personer i underhållsbehandling, dels en s.k. mixgrupp med huvudsakligen personer med alkoholproblematik, innebar deltagandet att solidariskt ta ansvar för sig själv, varandra och andra dvs. en demokratisk inriktning med både individuell och samhällelig orientering. Både inom utredningsarbetet och i gruppverksamheten bemöttes klienter och deltagare som agenter i sina egna liv. De förväntades agera som aktörer inte som offer för en sjukdom eller negativa känslomässiga erfarenheter.
• Inriktningen i tillsynen av träningslägenheter och villkoren i det kontrakt som klienterna ska skriva på för att få rätt att bo i träningslägenheterna innebär att den slutna vårdens villkor flytta ut och in i öppenvården. Intrånget att personalen har rätt att genomsöka klientens hem och gå in med egen nyckel när som helst, är att betrakta som myndighetsutövning och innebär en kontraindikerande maktförskjutning i förhållande till vad som eftersträvas i relation till klienterna i övrigt (se ovan). Här görs klienterna snarare till rättslösa offer än ansvariga agenter i sina liv. 
• Särskilt noterades att de deltagare och klienter som lever i par uppgav sig klara sig bättre och mer varaktigt bli drogfria och leva under ordnande förhållanden än de som levde ensamma. I projektet uppmärksammades deltagarnas relationer såväl till varandra som till andra i deras nätverk och i samhället i övrigt. Vi blir i relation till varandra vilket gör det viktigt att både ta till vara och användning av relationer i förändringsarbete inom socialt arbete.
• Inga som helst intermezzon innehållande ens antydningar om hot och våld i samspelet mellan socialarbetare och klienter noterade – tvärtom klienterna värnade om och verkade skydda ”sina” socialarbetare.
• Projektet innebar oväntad öppen verksamhet då projektlägenhetens läge och utformning inbjöd till spontanbesök från klienternas sida. Personalens närvaro och tillgänglighet ingav trygghet och stöd.
• ”Bjuvsandan” som verkar skapa ”skillnad som gör skillnad” (Bateson, 2000) för klienterna i Bjuv:

1) Socialarbetare med hög tillgänglighet och öppenhet, erbjudande kontinuitet och inbjudande till dialog och samverkan,

2) Relationsinriktat socialt arbete – ”personalen är som mina vänner fast de inte är det” som en av deltagande klienter uttryckte det.

3) Flexibilitet, beredskap och öppenhet för att göra det ”lilla extra”, som det uttrycktes (jfr. Leppänen, 2007), det som spontant verkar naturligt att göra i sammanhanget och inom en ömsesidig relation mellan socialarbetare – klient.

•  Dialogisk samspel bygger på jämlik relation och innebär ömsesidig, spontan, inkännande och lyssnande responsivitet mellan deltagarna. Detta samspel blev till en levande struktur, en struktur som är i rörelse orienterade sig med den inriktning som växer fram inom det dialogiska samspelet. Inom projektet blev denna struktur bärandet för det samspel som växte fram mellan klienter – socialarbetare – deltagare som präglades av relationsskapande och tillit till både varandra, andra och processen.
• Projektledaren, som också är enhetens chef, har verkat med ömsesidig tillit till medarbetarna inom projektet under mottot ”frihet under ansvar”. Detta har givit stort utrymme för medarbetarna att själva forma och genomföra projektet.  Det demokratiska arbetssätt som genomsyrade gruppverksamheten kan sägas vara reflexivt genererat inom organisationen. Även om enhetschefen efterfrågat tydligare struktur i gruppverksamheterna i betydelsen av mer planerade och genomtänkta steg och större enhetlighet, så har projektets demokratiska inriktning där socialarbetarna kontinuerligt inbjudit, involverat, återkopplat och tillfrågat, deltagarna och klienterna i upplägg och genomförande av utredningar och gruppverksamhet, lett till en mångskiftande dialogisk struktur, som såväl ledning som deltagande personal och klienter känt igen och omfattats av.

 I relation till projektet och inom projektet har majoriteten av deltagande klienter berättat om förbättringar av deras sociala situation. Av de 54 klienter som varit aktuell under projekttiden har 18 följts upp personligen genom intervjusamtal. Av dessa 18 berättade 16 om varaktiga förbättringar genom kontakt med missbrukarvården i Bjuv och 2 talade om tillfälliga förbättringar. Av de övriga återfinns några inom ÖVC:s verksamhet, andra är fortfarande aktuella inom Vuxengruppen och andra klarar sig numera på annat sätt enligt socialarbetarna i Bjuv.

När projektet avslutades årsskiftet 2010/2011 hade antalet utredningar reducerats kraftigt liksom antalet placeringar i Bjuvs kommun. Frågan blev:

–    Hade socialtjänsten nu hjälpt och nått de män och kvinnor som behövde stöd och insatser för missbruksproblem inom kommunen?

Här belyses vad berättades om och om det som jag, som utvärderande handledare, coach och forskare, hörde och noterade inom projektet Bästa Vägen och Vuxengruppen i Bjuv.

In a study where coaching actions and research actions became intertwined processes, reflexively co-created dialogical joint actions, the 55 participating Swedish social workers became inspired to invite children and other clients into dialogical collaboration in social investigational work. The processes of the conducted action research became metaphorically talked about as going on a cycling voyage tour riding in a peloton. In the dynamic flow of dialogical interplay the participants found the directions how to go on (with whom, when, where, how, with what and why) exploring and learning. Not only was the research characterised of being Participatory Action Research (PAR) but also mutually involving Dialogical PAR (DPAR). The systemic methods in use were reflexively influenced and adapted in the interplay, becoming living tools in both the social workers’ practice and the practice of coaching and researching.  One of the living tools was the use of ‘reflecting teams’, here emerging into ‘delta-reflecting teams’­ where the participants were encourage to participate (delta in Swedish) not only by reflecting on what they had heard and seen (as in ‘reflecting teams’) but also co-creating new narratives (cf new channels in the river delta) to be heard and reflected on.

Deployed family members meet different responses from within their families in context of deployments. In a dialogical participatory action research study involving Swedish soldiers and their families, 110 adults and 25 children narrated about their experiences of being or living with a deployed family member. In use of systemic and narrative ideas in combination with Appreciative Inquiry, the study focused on how soldiers and their families manage socially and relationally before, during and after deployments. Areas in focus were emerging interplay and communication; support needed, developed and used; solutions; recommendations to other families and different family members. Dialogical interviews were conducted with the whole participating family and/or some of the family members. Twenty-nine of the families (n=59) were followed before, during and after deployment. Twelve families were also interviewed later on – three years after the last interview closely after the deployment. With ethical considerations, the interviews were recorded, transcribed verbatim and thematic analyzed by the researcher. Result of the study: Narratives in different perspectives (soldier, veteran, home-staying partner, child, parent, sibling and others) lived and told, exposing different responses to and understanding of the phases of the on-going deployment cycle including for Swedish soldiers two periods of leave at home.

In this action research study participants of extended families became invited to participate in individual interviews and network meetings with their family members. The participants narrated and explored their experiences of having a deployed family member and/or being a deployed family member. Focus was on how family members collaborate and manage house and family, supporting the soldier in his/her commission and vice versa. In focus was also need of support from the outside of the family system and if so what, how and what else they had asked for.The research project is directed, by means of a dialogical participation action research method, towards the discovery of the appropriate tools that can serve military individuals, their families and network, and act as a buffer in the challenges they face. It may also guide professionals in social services, education and health care and voluntaries in networks in the quest to reduce distress experienced and promote individual and family resilience.The study includes 186 interviews with all together 128 participants. The researcher has also participated in several meetings and gatherings organised by the Swedish Armed Forces (SAF). The participants in the study are children, spouses, siblings, parents, grandparents and other concerned relatives as well as soldiers and veterans.Depending on perspective or position hold in the extended family, results imply differences in lived experiences and responses. For example the result show different views on family gatherings organised by Swedish Armed Forces most of all appreciated by the parents of the soldiers.

Detta handlar om ett nytt forskningsprojekt inom ett område som tidigare varit helt okänt inom socialt arbete i Sverige. På initiativ av veteransoldaternas egen organisation Svenska Fredsbaskrarna startar Högskolan Kristianstad ett forsknings- och utvecklingsarbete i syfte att förbättra det sociala stödet till veteransoldater och deras familjer. Särskilt ska barnens situation och perspektiv beaktas.

Vi vill inbjuda till dialogiska samtal och reflektioner i ämnet och knyta kontakter i framtida nätverk.

Under de senaste åren har svenska soldater i allt större utsträckning kommit att delta i utlandstjänstgöring i krigförande områden. Genom hela människans historia har soldater återvänt från slagfält och upplevt sig vara förändrade och traumatiserade. I USA och andra länder har i olika historiska skeenden särskilda veteransjukhus och särskilda stödformer uppstått. I Sverige ska det ordinarie välfärdssystemet också omfatta och kunna möta veteransoldaterna och deras familjers behov. Detta projekt är ett led i att etablera forskning och utvecklingsarbete för att förbättra stödet till veteransoldater och deras familjer. Dels ska inom projektet undersökas de erfarenheter som veteransoldaterna och deras familjer har, dels  undersöka vilka erfarenheter som gjorts i andra länder, också historiskt. Projektet omfattar också aktionsforskning på både individuell och organisatorisk nivå. Soldaterna och deras familjer ska erbjudas delta i nätverksmöten och samtal före, under och efter soldatens tjänstgöringsperioder. På organisatorisk nivå kommer forskargruppen tillsammans med relevanta organisationer bilda nätverksgrupp. Syftet är att undersöka hur det sociala arbetet kan utvecklas för att förebygga, identifiera och hantera de konsekvenser utlandstjänstgöring i krigförande områden kan innebära för veteransoldater, deras familjer och berörda barn.

Hur märks det i utredningstexterna att barn blivit delaktiga i det som händer i utredningsarbetet, om hur de deltagit och kunnat påverka genomförandet?  Vad säger utredningstexterna om hur barnen blivit delaktiga och deltagande i det som skrivs och skrivits i utredningen – i anteckningar och slutlig text? Vad berättar utredningstexterna om hur barn blir delaktiga i det utredningen leder fram till – i föreslagna insatser eller avslutning av kontakt?

Socialsekreterarna berättade mycket inom dialogcoachingen i Länsstyrelsen i Skånes två systemiska projekt Stärkt skydd för utsatta barn och Individen i vårdkedjan – utredning och delaktighet om samarbetet mellan socialsekreteraren och klienten samt om socialsekreterarnas grunder för val av arbetssätt, förhållningssätt och tekniker i samtal. Redovisar socialsekreterarna också detta i utredningarnas texter?

 I Hyllie hade tre socialsekreterare inom projektet Stärkt skydd för utsatta barn, utvecklat en särskild modell för att samtala med barn och göra barn delaktiga i utredningar genom utveckling av en databaserad bok för barn: Barnets bok eller Min bok. Boken presenteras här utförligt, hur den fungerat och med vilka resultat.

Det handlar om socialarbetarnas professionella överväganden i möten med klienter och i upplägg och genomförande av utredningsarbete. Utredningsarbetet är en viktig del av det sociala arbetet och innebär en avgörande fas för hur samarbetet fortsättningsvis ska se ut (eller hur det ska avslutas). För samtliga deltagare kan en utredning innebära det som gör skillnad för framtiden. Utredningars kvalitet och effekt handlar inte ”bara” om vad utredningarna mynnar ut i när det gäller bedömningar och beslut utan i allra högst grad om hur utredningarna genomförs under ledning av socialsekreterarna – om samspel och förändringsprocesser i utredningen. Förutom de i projekten drivande aspekterna att verka emanciperande och demokratiskt, dvs. att öka deltagares inflytande och delaktighet och möjliggöra större deltagande för att ta till vara och mobilisera deltagarnas egna resurser och kunnande i större utsträckning, kan detta ses ur ett rättsäkerhetsperspektiv. Klienternas rättsäkerhet handlar både om vilka beslut som fattas och om hur socialtjänsten kommer fram till dessa. Ur professionellt perspektiv handlar hur-frågan och redovisningen om hur arbetet genomförts om kvalitetssäkring liksom, inte minst viktigt, om lärande och utveckling.

I studien berättade, reflekterade och utforskade socialsekreterare och chefer i s.k. delta-reflekterande team och i reflekterade team över de metoder som de och deras kollegor använder i relation till klienter, hur metoderna kommer till klienterna samt över hur det blir för dem som socialarbetare att arbeta i de växande förväntningarna om att göra socialt arbete till evidensbaserad praktik.

Sammanlagt deltog tio socialsekreterare och chefer. Deltagarna träffades sex eftermiddagar i reflekterande systemiska möten. Här användes reflekterande team (Andersen, 2003) och s.k. delta-reflekterande team (Olsson, 2010). Reflekterande innebär att deltagarna reflekterar över vad de hört sägas under mötet och delta-reflekterande att de också själva bidrar med eget berättande.

Utifrån den mening som deltagarna la i orden i projektets titel ”Metodernas väg till klienterna”, utforskade deltagarna egna exempel på hur nya metoder ”upptäckts” och samskapats och utvecklats i relation till klienter och kollegor. Detta kopplade de till kända forskningsresultat och den respons de uppfattade att klienterna givit till olika arbetssätt. I detta uppmärksammades hur metoder, tekniker och förhållningssätt går in i varandra och kan vara svårt att skilja åt. De påverkar ömsesidigt varandra liksom sina användare. Aktörerna anpassar dessutom metoderna utifrån sig själva, den unika situationen och de unika relationer som uppstår i varje möte. Deltagarna belyste hur alla metoder är förmedlade och inbäddade i sociala sammanhang och relationer mellan klient och socialarbetare (jfr. Denhov, 2007). För att få veta något om vad som är verkningsfull i relation till en metod räcker det inte med att ha fokus på och studera själva metoden utan också relationerna mellan kontext, metod, klient och socialarbetare.

Deltagarna i studie berättade om hur det mesta i deras vardagliga sociala arbete inte kommit ifråga för vetenskapliga studier. Metoder som blivit beforskade och implementerade som ”färdig-gjorda”, användes olika mellan socialarbetarna, från person till person och från möte till möte – oavsett vad som sagts i utbildningar, i instruktioner och vid handledning. Socialsekreterarna och arbetsledarna sa sig snarare eftersträva att det sociala arbetet skulle handla om att ta tillvara det unika i varje människa och skapa genuina möten med dialogiskts amspel hellre än att följa metoder och använda tekniker till punkt och pricka. Erfarenheter och metoder återerövrades och nyskapades i nya blandningar tillsammans med klienterna. Olika idéer, ideologier, teorier inom behandlingsvärlden liksom olika förhållningssätt, metoder och tekniker blandas och anpassas, berättade deltagarna.  De deltagande socialarbetarna efterlyste mer forskning i det sociala arbetets vardag med alla dessa varianter av nygamla arbetssätt och kombinationer. Frågor som också växte fram var:

–      Vi ser att gott socialt arbete många gånger handlar om att fånga tillfällen i flykten och att gå utanför ramarna – hur kan detta inkluderas i evidensbaserat socialt arbete?

–      Vad vinner klienterna och vi själva på det som hittills verkar ha räknats in i det som kallas evidensbaserat socialt arbete? Passar detta över huvud taget de klienter som är aktuella inom socialtjänsten och oss som är socialarbetare?

–      Hur kan de arbetssätt och förhållningssätt inom det som vi kallar socialt arbete inkluderas i evidensbaserat socialt arbete?

–      Varför har det över huvud taget blivit så viktigt med evidensbasering?

–      Är det över huvud taget möjligt att mäta och värdera det sociala arbete som vi deltar i och utvecklar, genom eller inom det som kallas evidensbaserad forskning?

Hitintills hade kravet om evidensbaserad praktik mest inneburit att nya metoder och modeller introducerats – metoder och modeller som dessutom utvecklats och forskats på i helt andra kontext.

Deltagarna ställde sig tveksamma till fokuset på pågående implementering av utifrån kommande metoder och modeller som passat till de randomiserade evidensbaserade forskningens kriterier men som utvecklats i helt andra sammanhang och kulturer än den svenska välfärdens sociala arbete och politisk anda. Metodernas genomförande säkras med hjälp av manualer och datastöd och av kontrollerande handledning och certifiering vilket skapar begränsningar och modellificiering av det sociala arbetet. Detta riskerar att de genuina lösningarna och metoder som uppstår i mötet mellan en viss klient och socialarbetare inte tas till vara, att det unika får stå till baks och omformas till det som passar in i de metoder som vetenskapligt prövats, de som passar in i mönstret och i kriterierna för evidensbaserad forskning.

– Hur blir dessa metoder och modeller till evidensbaserad praktik när ständigt unik användning samskapas mellan klienter och socialarbetare?

– Hur göra det vardagliga sociala arbetets praktik, de arbetssätt som är baserade på år av användning och erfarenhet, utvecklade i samspel mellan socialarbetare och klienter, till evidensbaserad praktik i socialt arbete?

I reflektionerna kom tankar om hur en evidensbaserad praktik skapar nya möjligheter men också att kravet om vetenskaplig förankring kan bli begränsande eftersom så mycket av det vardagliga sociala arbetet ännu inte har kommit ifråga för forskning:

– Tänk om evidensbaserat kunnande i socialt arbete är att ta klienters, kollegors och egna erfarenheter och kunnande på allvar? Att ta del av forskningsresultat, dvs. ta del av och lära av hur andra lyckats i andra sammanhang, kan bidra till att öka det egna varseblivandet, men framför allt skulle samforskning, inkluderande klienterna, i den egna praktiken skapa lärande och kunskapsutveckling.

– Tänk om de avgörande ingredienserna inom socialt arbete inte låter sig fångas som evidens i randomiserade kontrollerade studier? Tänk om de mest fungerande insatserna inom socialt arbete inte låter sig uppdelas i renodlade variabler som krävs utan kännetecknas av sin sammansatthet och sin flexibilitet – föränderlighet?

– Tänk om det som blivit det sociala arbetets innersta väsen är avhängigt av spänningen mellan "vetande” och ”icke-vetande”? Att socialt arbete handlar om att förhålla sig och se varje situation och relation som genuint unik, att inte låta förutfattade kunskaper, erfarenheter och modeller ta över utan balansera mellan tidigare erfarenheter och kunnandeochfortsatt prövande, reflektion och samskapande mellan klient och socialarbetare? I så fall låter sig inte socialt arbete förklaras, förutsägas och styras med rationella och tekniska argument utan behöver studeras i praktiskt handlande och utforskande av den mening som klienter och praktiker lägger i det unika sammanhanget.

Det vardagliga sociala arbetets praktik, det unika som dagligen samskapas mellan socialarbetare – klienter inom socialtjänsten, behöver få större forskningsmässig uppmärksamhet och vetenskaplig förankring, för att verkligen skapa och göra det möjligt för socialtjänstens arbetsfält att bli evidensbaserad praktik. Det handlar om en ömsesidig utveckling där såväl forskare som socialarbetare närmar sig varandra och gemensamt involverar klienterna i utforskande och utveckling av arbets- och förhållningssätt. Med detta skulle forskning komma att ingå i den sociala praktik.

Den första frågeställningen i studien handlade om att höra socialsekreterarnas röster om hur det är att vara verksam som socialsekreterare av idag utifrån vad som är på gång inom metodutveckling i socialt arbete och i utvecklingen av evidensbaserad praktik. I denna rapport förmedlas vad de deltagande socialarbetarna berättade ofta genom återgivning och hjälp av deras egna ord och utsagor i syfte att göra det möjligt att komma in i deltagarnas egen diskurs, deras sätt att tala och konstruera sin verklighet i språket. Det blev sällan frågan om att de berättade en sammanhängande ”historia” med ett förutbestämt innehåll och färdigt slut, utan de berättade spontant och mer fragmentariskt som, utifrån en postmodernistisk utgångspunkt, blir till en form av berättelser. I nästa steg blir det läsaren som avgör vad som kommer att höras – om och hur socialarbetarnas berättelser blir lyssnade till och använda. Utifrån socialkonstruktionistiska tankegångar har jag sökt att undvika att presentera och göra egna tolkningar vilket också stöder mitt forskningsmetodiska val att så lite som möjligt omarbeta och/eller meningskomprimera vad som hörts och berättats. Detta görs också i syfte att underlätta den fortsatta dialogen med deltagarna i läsandet av rapporten.

Den andra frågeställningen handlade om hur socialsekreterarnas arbete och kunnande framgångsrikt kan förstärkas och utvecklas inom evidensbaserad praktik. Här kommer läsaren säkert att upptäcka flera olika svar från deltagarna. Själv väljer jag att särskilt framföra värdet av nära och ömsesidig dialog mellan socialarbetare – klienter om klientens sammanhangoch också om samarbetet klient – socialarbetare. Här finns enorma, vanligtvis oanvända, källor av erfarenheter och unikt kunnande som kan bli till samskapande och samforskning visande både klienter och socialarbetare hur de tillsammans eller var för sig kan orientera sig och arbeta vidare fortsättningsvis.

Den tredje frågeställningen handlade om hur socialtjänsten på ett framgångsrikt sätt kan införa och/eller utveckla nya metoder och arbetsmodeller inom evidensbaserat socialt arbete. Svaren, som jag hör socialarbetarna tala om, handlar om att de behöver mer utrymme för utforskande och reflekterande i det vardagliga arbetet tillsammans med kollegor, klienter, forskare och andra. Lika mycket fokus och tid (minst) som nu läggs till de nya metoder/modeller som introduceras och implementeras utifrån, bör också läggas på de metoder som socialarbetarna själva utvecklar och utvecklat, som de lärt sig och redan använder. Utvecklade arbetssätt inifrån den egna organisationen och socialarbetarnas egna erfarenheter behöver kontinuerligt tas tillvara, bli utforskade och lyssnade till ­– även när dessa röster hörs som inte är i linje med vad som sägs i den för tillfället dominerande diskursen. Gör fler röster hörda inom det sociala arbetet.

Det dialogiska samspelet mellan socialarbetare – klient behöver utvidgas till ett samspel där klienternas röster och erfarenheter blir hörda och ännu mer tas tillvara – där forskningen ingår som en naturlig del i det vardagliga sociala arbetet som vardagsforskning. Det handlar om att utveckla forskningsmetoder som tar tillvara mångfalden och komplexiteten i det sociala arbetet med nära koppling mellan forskning och praktik. Handlar om att positionera sig annorlunda som socialarbetare – att som socialarbetare bli ännu mer nyfiken på och utforskande i och av sin egen praktik – tillsammans med de klienter som socialarbetarna möter och deras nätverk.

Det handlar också om ett ledarskap och medarbetarskap med fokus på att lyssna till, uppmärksamma och dra nytta av de erfarenheter och reflektioner som görs i organisationen där det blir värdefullt att utveckla nyfikenhet, förhålla sig utforskande, ställa frågoroch vara beredd på att lyssna in och ta tillvara de olika röster som hörs, utifrån olika perspektiv och nivåer inom de sociala förvaltningarnas organisationer.

Det handlar naturligtvis också om hur forskarna vill orientera sig i relation till socialarbetarna, klienterna och organisationerna samt, inte minst, i relation till metoderna – de socialarbetarna använder sig av i vardagen inklusive de nyintroducerade liksom de som vi ännu inte känner till.

Denna studie handlade om en aktion som assisterade socialarbetare i Skåne att lyfta fram och vidareutveckla de idéer och strategier som de använder i utvecklingen av evidensbaserat socialt arbete. Genom att belysa och utforska vad den evidensbaserad praktik gjorde och gör med det sociala arbetet och dess aktörer och vad de vice versa och reflexivt gör med den, har krafter satts igång som förhoppningsvis har underlättat och underlättar för deltagande socialarbetare att påverka och ha inflytande i utvecklingen av den evidensbaserad praktiken. Nystanet är kastat och är i rullning. Huruvida nystanet fortsätter att rulla och om den röda tråden i socialarbetarnas berättelser nystas upp, spinns vidare, flätas eller vävs ihop med andra trådar, återstår att följa och demokratiskt påverka och ta ansvar för.

2007 beslutade socialnämnden i Svalöv att starta ett tvåårigt projekt för att utveckla öppenvården inom missbrukarvården på hemmaplan med stöd från Länsstyrelsen i Skåne län.

Den nya verksamheten döptes till Adato från latinets ”a dato” i betydelsen ”från denna dag”.

Projektet startade 2007-09-01 och avslutades 2009-08-31.

Målgruppen var personer i Svalövs kommun som var oroliga över sitt eget eller någon annans missbruk av alkohol, narkotika eller läkemedel.

Avsikten med projektet var att skapa en välfungerande behandlingsverksamhet på hemmaplan som skulle bli efterfrågad i kommunen.

En dialogbaserade utvärdering genomfördes med stöd av systemiska idéer och med metoder från dialogisk deltagande aktionsforskning. I utvärderingen lyfts fram vad projektet och utvecklingen av öppenvården fått för betydelse ur deltagarperspektiv.

Samtliga mål i projektet bedöms uppfyllda. Resultatet visar en kraftig ökning av insatser inom en väl utbyggd öppenvård för målgruppen. En fungerande öppenvård är beroende av att klienterna har tillgång till egen bostad.

Barnperspektivet har blivit mer levande inom öppenvården.

Fyra kvinnor och femton män deltog i den gruppbaserade behandlingen som utvecklades i projektet.

Det sociala arbetet utvecklades i kombination med olika metoder och främst Minnesotamodellen och AA:s tolvstegsprogram i kombination med CRA.

 ASI visade sig svårt att använda som utvärderingsinstrument. Trots stora ansträngningar för att lyckas genomföra ASI-intervjuer både före och efter behandlingen blev variationen i genomförandet och bortfallet stort.

Tio av de deltagande klienterna ombads att jämföra sin livskvalitet före och efter behandlingen. Samtliga tio upplevde att de förbättrat sin livskvalitet väsentligt.

Tio av nitton deltagare rapporterades ha blivit nyktra under projekttiden.

Ett varierat utbud av insatser i kombination med ett förhållningssätt som präglas av öppenhet och ömsesidig tillit och tilltro till var och ens förmåga till att skapa skillnader som gör skillnad, bedöms vara avgörande framgångsfaktorer inom Adato.

A dialogical participatory action research (DPAR) study has been conducted during2012-2017 with and about Swedish soldiers, veterans and their families, exploring theirexperiences of having a family member deployed abroad, how they manage sociallyand relationally, what support they need, develop and use including solutions of theirown and what they recommend to families with deployed family members. In thestudy participated all together 110 adults. There were 42 soldiers/veterans, 42 homestayingpartners, 21 parents of soldiers and 10 siblings (adults) of soldiers. Some of theparticipants have double connections, for example being a veteran and also a homestayingpartner. The study also includes 37 children of soldiers/veterans of whom 25participated in dialogical interviews of their own and in family interviews. Dialogicalparticipatory action research was conducted during 2012-2017 with and about Swedishsoldiers, veterans and their families, experiencing having a family member deployedabroad in areas of war and terror. It was explored how the families managed, whatsupport they needed as well as the capacity they themselves developed. The studycomprised 110 adult participants, of which 42 were soldiers/veterans, 42 partners,21 parents of soldiers, 10 siblings, and 37 children of soldiers/veterans. There wereparticipants having a double connection, for example being a veteran and a partner.Report III highlights how the division of carrying through a military deployment, intothe phases before, during and after deployment, is a strong simplification of whatunfolds and evolves for military families in the context of family member(s) being deployed.In the deployment cycle of responses here suggested, fourteen phases areincluded: (1) Prior to the mission; (2) The Mission; (3) Just before departure; (4) Departure;(5) Immediately after departure; (6) Before the first period of leave; (7) Duringthe first period of leave; (8) After the first and the second period of leave – in between;(9) During the second period of leave; (10) After the second period of leave; (11) Ending:Homecoming; (12) Returning; (13) Afterwards; (14) Later. This cycle is based ondeployments with a rotation period of six months and, according to the Rest and Recuperation(R&R) program of the Swedish Armed Forces, offering at least two periodsof leave including home trips for the soldiers. In the study is revealed that in the participatingmilitary families, the purpose of R&R is not primarily seen as rest and recoveryor recuperation for only the soldier but for the whole family, and also as relievingand strengthening the whole family in accomplishing the deployment together. Theconclusion is that the recurring periods of leave, R&R, a crucial for the implementationof the deployment and for maintaining living relationships and communication at a distance, both from the perspective of the soldier and the soldier's primary family.

This research study was done in the framework of a Professional Doctorate in Systemic Practice at KCCF, London, and the University of Bedfordshire, England. It was a study in how dialogical communication and collaboration could improve how social workers, listening to the children’s invitation, could make children’s and other client’s voices heard in social investigations. In all, 55 social workers participated in systemic coaching and this dialogical participatory action research (DPAR) study, conducted for five years in all.

The research was conducted as an Appreciative Inquiry (AI) process emerging from within the intertwined and reflexively co-created joint actions emerging in two actions projects in where systemic coaching inspired social workers to invite children and other clients into dialogical collaboration called partnership.  In the study these processes became metaphorically talked about as going on cycling voyage tour riding in the peloton. In this dynamic flow of dialogical collaborative joint actions the participants, including the researcher, found the directions how to go on (with whom, when, where, how, with what and why) exploring and reflecting both in the actions during the ride and learning by doing in an ongoing flow of joint actions. Sometimes the peloton stopped for replenishments in the tour, reflecting on the progress and on the impact of the actions as well as the collaboration, exploring from different views and positions. The focus on dialogue developed the participants’ approach in relation to clients and one another and others.  The participating social workers’ awareness of the impact of their own contributions, and their own importance in relation to children and other clients, improved. The expressions listening ears and listening questions were invented, capturing how to place yourself completely at the other participants’ disposal, completely accessible in the mutual responsiveness in the moment. The systemic methods were reflexively influenced and adapted from within the relational dynamic of joint actions in the dialogical interplay, becoming living tools in both the social workers’ practice and the coaching researcher’s practice, facilitating learning-by-doing with methods and approach connected to AI.  One of the living tools was so called ‘reflecting teams’ emerging also into ‘delta-reflecting teams’­ with open narrating included.

Dialogisk deltagande aktionsforskningsstudie har under åren 2012–2017 bedrivits omsvenska soldater, utlandsveteraner och deras familjer. Fokus i studien är sociala aspekteroch hur relationerna utvecklas mellan de anhöriga, vilket stöd de behöver inklusiveegna lösningar som de använder och rekommenderar för familjer när en familjemedlemtjänstgör som soldat i internationell militär insats. I studien har deltagit 110 vuxnavarav 42 soldater/utlandsveteraner, 42 hemmavarande partners, 21 föräldrar till soldatoch 10 vuxna syskon till soldat. Några deltagare har dubbel tillhörighet, t.ex. ärbåde utlandsveteran och hemmavarande partner. Dessutom ingår 37 barn till soldat/utlandsveteran varav 25 intervjuats i egna samtal och 12 deltagit och observerats vidfamiljesamtal. Totalt är 59 familjer representerade.I denna rapport fokuseras på den kommunikation som soldater och anhöriga har medvarandra samt de responser som familjerna samskapar när familjemedlem ger sig ivägoch deltar i insats utomlands. Genom olika strategier i kommunikationen kan de upprätthållakänslan av närhet till varandra också på avstånd. De håller varandra informeradeoch/eller bekräftar varandra känslomässigt. Olika strategier utvecklas om när,var, hur, vad och vem soldaten kontaktar och hur de anhöriga kommunicerar medvarandra. Hänsyn tas till säkerhet. Kontakt upprätthålls i telefonsamtal, privata mobiltelefoner,när så medges i insatsområdet, genom sociala medier kompletterat medpaketförsändelser och brev, samt i begränsad omfattning, videokamera indirekt (förinspelat)eller direkt (Skype). Studien visar att fungerande kommunikation, både teknologisktoch mellanmänskligt, har avgörande betydelse för utvecklingen i familjenoch för familjemedlemmarnas välmående och kapacitet. Soldatens rätt till integritetsskyddadoch regelbunden kommunikation bör säkras. Utbildning och träning i dialogiskasamtal, kan med fördel ingå i förberedelserna inför deltagande i insats såväl försoldat som anhöriga och dem tillsammans.

A study in and about systemic coaching in social work – systemic, and, as it unfolded, dialogical coaching (DC), with focus on what the conducted coaching brought forth, generated and created in the context of social work and for the members of the participating social welfare organisations, how the coaching inspired social workers to invite clients and especially children into partnership, making their voices heard, both in the written text and in the process of social investigations.

The study was integral parts of commissions (and vice versa) of the County Administrative Board of Scania, Sweden, in my profession as systemic consultant and supervisor in Sweden. It was a study in how dialogical communication could improve how social workers, listening to the children’s invitation, could make children’s voices more heard in social investigations. In all, 55 social workers in seven municipalities participated in this dialogical participatory action research (DPAR) study, conducted for more than five years in all.

The focus on communication and dialogue in the coaching changed and developed the participants’ approach in relation to clients and one another and others.  In the emerging awareness of how we reciprocally and reflexively co-create occurrences and outcomes, including who we become in relation to one another, the participating social workers’ awareness of the impact of their own contributions, and their own importance in relation to children and other clients, also improved. The expressions listening ears and listening questions were invented, capturing my, the coach’s, participation of placing myself completely at the other participants’ disposal, completely accessible in the mutual responsiveness in the moment – being here and now in the present. The systemic methods and techniques were reflexively influenced and adapted from within the relational dynamic of joint actions in the dialogical interplay, becoming living tools in both the social workers’ practice and mine as coach and researcher.

This is a study in and about systemic coaching in social work – systemic, and, as it unfolded, dialogical coaching, later named Dialogue Coaching (DC). Focus lies on what the conducted coaching brought forth, generated and created in the context of social work and for the members of the participating social welfare organisations. My specialities as coach became to inspire social workers to invite clients and especially children into partnership, making their voices heard, both in the written text and in the process of social investigations.

 The study was integral parts of commissions (and vice versa) of the County Administrative Board of Scania, Sweden, in my profession as systemic consultant and supervisor in Sweden. It was a study in how dialogical communication could improve how social workers, listening to the children’s invitation, could make children’s voices more heard in social investigations. In all, 55 social workers in seven municipalities participated in the dialogical participatory action research (DPAR) study, developing coaching and improving the dialogical interaction in social investigations. Focus moved from collecting data for decision-making, about what would be best for the child and other clients,tofocusing on the changing process in relation to the participating clients, including children when they wanted to and could, co-creating new orientation on how to go on.

 The focus on communication and dialogue in the coaching changed and developed the participants’ approach in relation to clients and one another and others.  In the emerging awareness of how we reciprocally and reflexively co-create occurrences and outcomes, including who we become in relation to one another, the participating social workers’ awareness of the impact of their own contributions, and their own importance in relation to children and other clients, also improved. The expressions listening ears and listening questions were invented, capturing my, the coach’s, participation of placing myself completely at the other participants’ disposal, completely accessible in the mutual responsiveness in the moment – being here and now in the present. The systemic methods and techniques were reflexively influenced and adapted from within the relational dynamic of joint actions in the dialogical interplay, metaphorically presented as peloton cycling in a voyage tour, becoming living tools in both the social workers’ practice and the coaching researcher’s practice, facilitating learning-by-doing with methods and approach connected to Appreciative Inquiry (AI).  One of the living tools was reflecting teams emerging also into so called delta-reflecting teams­ with open narrating included.

Samtliga familjer med familjemedlem som valt yrket soldat och officer i Sverige, förväntas fortsättningsvis kunna hantera att den försvarsanställde under långa perioder deltar i internationella militära insatser i krigsområden. Med dessa arbetsvillkor hamnar soldatens relationer under särskilda påfrestningar. Såväl soldater som deras anhöriga förväntas ha förmåga och kunnande att hålla sina relationer levande både på distans, under övningar och utlandstjänstgöring, liksom tiden före och efter sådana perioder.

Försvarsmakten har genom åren sänt iväg soldater och officerare på cirka 100.000 uppdrag i utlandet. Under lång tid har Försvarsmakten betraktat de försvarsanställda som isolerade individer – inte som ingående i familjesystem. Dessutom har existensen av barn som berörs helt bortsetts ifrån. Först på senare år har Försvarsmakten börjat registrera att soldaten är gift, samboende. Antal egna barn registreras inte varför uppgifter om hur många barn som genom åren berörts saknas. Samtidigt förväntas soldatens anhöriga att på hemmaplan fungera optimalt dels för att inte undergräva soldatens kapacitet i fält, dels för att han/hon ska ha något att se framemot och återvända till. Dessutom, förväntas hemmavarande vuxna att fungera på ett sätt så att inte berörda barn blir ytterligare belastade när en förälder gett sig ut i krig.

Att se soldaten som ingående i system, familjen och nätverket, innebär både att nya möjligheter öppnar sig och att andra hänsyn behöver tas än dem som idag tas. Familje- och/eller nätverksmöten skulle kunna både mobilisera resurser och göra överenskommelser om hur gå vidare i samskapandet av kommunikation och relationer.

Ovanstående är utgångspunkter i pågående systemisk, narrativ, dialogisk deltagande aktionsforskning vid Högskolan Kristianstad. Forskningen genomförs som en 3-årig kvalitativ studie där forskningspersonerna och forskaren i dialog utforskar hur deltagarna gör anhörigskapet i relation till varandra och hur de löser de sociala sammanhangen före utlandstjänstgöring, under, efter och sén (efter ytterligare 1 år). Sammanlagt följs ett 30-tal familjer.