Äktenskapsbegreppet har under 1990- och 2000-talet varit under het debatt. Debatten har gällt om äktenskapsbegreppet kan innefatta samkönade parrelationer eller inte. I debatten har argument framförts som verkar mena att äktenskapsbegreppet har en absolut bestämd innebörd och att äktenskapsbegreppet därför är någonting givet som människan kan upptäcka. I uppsatsen problematiseras idén om existensen av ett absolut bestämt äktenskapsbegrepp utifrån två inte helt åtskilda perspektiv, nämligen ett historiskt och ett filosofiskt dekonstruktivistiskt. Historien verkar vittna om att äktenskapsbegreppet har varit under förhandling förr. Att äktenskapsbegreppet faktiskt har varit under förhandling förr indikerar att ett absolut bestämt äktenskapsbegrepp kanske aldrig har existerat.
Genom det filosofiskt dekonstruktivistiska perspektivet problematiseras idén om existensen av ett absolut bestämt äktenskapsbegrepp. Ur detta perspektiv verkar det som om äktenskapsbegreppet varken i sig själv kan vara fullständigt, ha en ursprunglig innebörd, eller vara evigt gällande. Dessutom verkar det inte som om människan kan få direkt tillgång till ett eventuellt absolut bestämt äktenskapsbegrepp.
Ett alternativ till att äktenskapsbegreppet skulle vara någonting på förhand absolut bestämt presenteras under uppsatsens gång. Alternativet är att äktenskapsbegreppet är någonting av människan konstruerat, d.v.s. en mänsklig konstruktion. Innebörden i äktenskapsbegreppet är ur det perspektivet inte absolut bestämt utan istället provisoriskt bestämt.
Idén om existensen av ett absolut bestämt äktenskapsbegrepp och idén om att vissa människor skulle kunna få direkt tillgång till detta leder uppsatsen vidare till dess avslutande diskussion om fundamentalism. Idén om att det skulle existera absolut bestämda begrepp, som t.ex. ett absolut bestämt äktenskapsbegrepp och att vissa människor skulle kunna ha direkt tillgång till dessa verkar nämligen ha ett fundamentalistiskt karaktärsdrag i sig. Detta kan vara en fara i ljuset av att människor faktiskt inte är överens.
En central tanke med skolgången är att någon form av kunskapsprogression kontinuerligt ska äga rum. Kunskapsprogression ska genomsyra alla skolämnen och kunskapsprogression ska dessutom följa över stadieövergångar. I uppsatsen ställs frågan huruvida någon sådan kunskapsprogression sker mellan grundskolans senare år och gymnasieskolan inom ett specifikt skolämne, nämligen religionskunskapen. För att få svar på frågeställningen har material samlats utifrån tre olika datakällor, nämligen intervjuer, examinationer och läroböcker. Datakällorna har samlats in från tre religionslärare som undervisar på grundskolans senare år och tre religionslärare som undervisar i religionskunskap A på gymnasieskolan. De tre datakällorna sammanställs i uppsatsen och ger en helhetsbild av hur religionskunskapen gestaltar sig på grundskolan och i religionskunskap A. Likheter och skillnader i undervisningen analyseras utifrån frågeställningen som därefter resulterar i en slutsats. Slutsatsen är att kunskapsprogression sker i religionskunskapen mellan grundskolans senare år och religionskunskap A på gymnasiet. Slutsatsen baseras huvudsakligen på en av de tre datakällorna. Avslutningsvis diskuteras och problematiseras slutsatsen i förhållande till en uppfattning som framkom hos gymnasielärarna, nämligen att eleverna har dåliga förkunskaper med sig från grundskolan. Problematiseringen avslutas med ett förslag till problemlösning, nämligen att ett ökat samarbete mellan grundskolan och gymnasieskolan skulle resultera i en effektivare och smidigare kunskapsprogression.