Sedan flera år förs ett arbete i Sverige för att motverka ”våldsbejakande extremism” och ”radikalisering”, samtidigt som delar av detta arbete har kritiserats både utifrån sin hur det har definierat sina begrepp och hur det praktiskt har genomförts. Av denna anledning är det av intresse att närmare granska detta arbete, denna undersökning har undersökt frågeställningarna (I) hur olika typer av politiskt våld har betraktats över tid, (II) vad inbegrips i termen ”våldsbejakande extremism”, samt (III) hur den svenska statens arbete mot våldsbejakande extremism ser ut. Detta har gjorts utifrån en kritisk diskursanalys av flertalet dokument framtagna på det offentligas initiativ (däribland rapporter, handlingsplaner och direktiv), samt en översiktlig idéhistorisk genomgång menad att ge en historisk bakgrund till analysen. De statliga dokumenten har främst undersökts utifrån hur de definierar sina begrepp samt vilka förslag som förs fram för att motverka politiskt våld, medan den idéhistoriska genomgången görs som en del av uppsatsens teoridel. De teoretiska utgångspunkterna för arbetet är framförallt Pontara, Benjamin, Žižek, Galtung och Weber. I undersökningen framkommer att staten framförallt agerar ur en hegeliansk och dualistisk uppfattning om staten som den aktör som kan överbrygga samhällets motsättningar samt att statens agerande inte bör betraktas efter samma måttstock som andra samhällsaktörers. Begreppet ”våldsbejakande extremisms” definition varierar i de olika dokument, men den vanligaste definitionen är att våldsbejakande innebär ett aktivt eller passivt stöd till ideologiskt motiverat våld, medan extremism definieras som att inte acceptera en demokratisk samhällsordning där politiska mål och samhällsförändringar kan påverkas genom politiken och demokratiska processer. Vidare beskrivs tre miljöer som pekas ut som våldsbejakande, vit makt-miljön, den utomparlamentariska miljön samt den islamistiska miljön, dock tonas ideologierna ner till förmån för individuella och miljömässiga riskfaktorer till så kallad radikalisering. Fokuset i de statliga dokumenten ligger på förebyggande arbete i olika form, och ofta på lokal nivå. I de statliga dokumenten diskuteras överhuvudtaget inte statens egen våldsanvändning, vilket kan tolkas som att det våld som utövas av en demokratisk stat per definition är legitimt och lagligt. Detta osynliggör statens laguppehållande våld. Bland de olika våldsbejakande miljöerna finns en bredd av uppfattningar kring våld, moral och politik, vilket leder till en problematik då de klumpas ihop till en generaliserad modell över all våldsbejakande extremism, och risken är att förståelsen blir grumlig och åtgärderna ineffektiva. Därutöver är det problematiskt hur grupper och individer reduceras till att vara en potentiell risk, samt att offentliganställda uppmanas att närmast åsiktsregistrera dem som de kommer i kontakt med professionellt.