I artikeln analyseras det diskursiva innehållet i en läsebok med syfte att visa hur man kan granska läromedelstexter för interkulturella undervisningskontexter. Med utgångspunkt i kritisk diskursanalys, postkolonial teori och ett genusperspektiv dekonstrueras texten för att belysa hur implicita ideal och värderingar tillsammans konstruerar genus och etnicitet. Den analyserade läseboken skildrar den mångkulturella och jämställda svenska skolvardagen. Huvudpersonerna, en flicka och en pojke, gestaltas i interaktion med barn av olika etnisk och social bakgrund. Kontrasterande samtida och historiska diskurser gör dock budskapen motsägelsefulla. I princip tillåts pojkar vara individuella och barnsliga medan flickor uppmuntras anpassa sig till ett västerländskt kvinnligt ideal och »normalbeteende». Motstånd förekommer i bokens »pojkflicka» och den kvinnliga huvudpersonens försök att vara självständig, men eftersom båda blir symboliskt kuvade sänds också signaler om vad som anses vara normalt »flickbeteende». Samtidigt gör ett par tydliga traditionella invandrarstereotyper, i kombination med ett implicit artikulerat svenskhetsideal, att det ytliga men sannolikt välmenande mångfaldsbudskapet blir tvetydigt.

Granskar man lärarutbildningen i Sverige när det gäller mångkul-turalism, kan man notera betydande brister vad gäller kursplaner och formulerade mål. Lärarutbildningen tycks enligt ett större antal undersökningar inte heller förbereda framtida lärare när det gäller att undervisa i ett samhälle präglat av mångfald. I ett samhälle som konstant förändras och diversifieras måste emellertid varje lärare vara utrustad med en pluralistisk grundsyn, kunskap och kompetens att möta demokratiska värderingar. Ett bidrag till utvecklingen av deliberativ kommu-nikation i lärarutbildningen skulle kunna vara en allmänt spridd medvetenhet om möjligheterna att greppa områdets komplexitet. Mot denna bakgrund och i pragmatisk anda frågade vi oss: Hur och i vilken utsträckning bearbetas mångkulturalism i lärarutbildningarna? Vilka frågor reses och diskuteras? Vilka perspektiv kommuniceras? Föreskriven litteratur i två olika lärarutbildningar, en erkänd för att integrera mångkulturalism och en som troligtvis inte behandlar området i sin utbildning, har granskats i denna studie. Undersökningen syftar till att få en bild av vilka diskurser eller perspektiv avseende mångkulturalism, som tas upp i svensk lärarutbildning. En kritisk analys och diskussion relateras till internationell forskning på området. I artikeln skrivs möjligheter fram till hur övergripande globala synsätt och konfronterande kritiska perspektiv kan lyftas i lärarutbildning.

Sedan länge

På senare tid har sambedömning, det vill säga att lärare tillsammans genomför eller diskuterar bedömning och/eller betygssättning, förts fram som en strategi for att få lärarnas bedömning och betygssättning mer likvärdig. Samtidigt har flera kommuner i Sverige gjort omfattande satsningar på olika former av sambedömning, men mer med anledning av sambedömningens förmodade positiva effekter på lärarnas bedömningskompetens och -praktik i riktning mot formativ bedömning an av likvärdighetsskäl. En intressant fråga är därmed vad som händer i mötet mellan kommuners och skolors strävan att förändra klassrumsbedömningen mot formativ bedömning å ena sidan och statsmakternas krav på ökad likvärdighet i bedömning av nationella prov och betygsättning å den andra. Syftet med denna artikel är att, utifrån en systematisk översikt om forskning kring sambedömning, diskutera möjligheten för sambedömning att leva upp till förväntningarna vad gäller ökad likvärdighet samtidigt som man har ett ökat fokus på kompetensutveckling och formativ bedömning.

Att pedagogiska relationer har en avgörande roll för undervisning är idag en vedertagen insikt inom pedagogisk forskning. På samma vis är det tämligen accepterat att kommunikation och språkbruk är av central relevans för lärande. Däremot råder inte lika stor enighet kring vilka slag av dialoger som är betydande. Detta bidrag uppehåller sig därför vid frågor om hur mellanmänskliga dialoger kan förstås. Bidragets syfte är att synliggöra, begreppsliggöra och problematisera utbildningsdialogens funktion och natur. I texten diskuterar författarna pedagogiska implikationer av relevans för fältet relationell pedagogik. Mer precist är det relationen mellan lärare och elever som problematiseras med stöd i dialogfilosofi utifrån Mikhail Bakhtin och Martin Buber samt pedagogisk forskning på området. En konceptuell distinktion utvecklas och illustreras med episoder från svenska klassrum: ontologisk vs. instrumentell samexistens. Slutsatsen är att instrumentell pedagogik kan och bör problematiseras med avseende på etik, demokrati och intersubjektivitet.

Undersökningar visar att samarbete, kommunikation och interak-tion mellan barnen inte bara erbjuds utan också ständigt är närvarande när datorn används i olika utbildningsverksamheter. Det finns dock anledning att kontrastera och kritiskt ganska den stundtals oproblematiska bild av barns samarbete som framträder i tidigare studier. Den här studiens syfte är att lyfta fram dynamiken i samvaron runt datorn i förskolan och analysen riktas därmed mot den sociala dynamik som utspelar sig då barnen samlas runt datorn. Det empiriska materialet består av observationer insamlade på tre svenska förskoleavdelningar. Tre positio-ner, benämnda ägar-, deltagar- och åskådarpositionen, har definierats. Dessa posi-tioner är såväl statiska – så till vida att med dem följer ett visst handlingsutrymme inkluderande vissa rättigheter, skyldigheter och förväntningar – som dynamiska, genom att barnen bland annat beroende på variationer i tidigare erfarenheter har olika möjligheter att utnyttja det handlingsutrymme som erbjuds inom positionernas ram. Spelet runt datorn i förskolan innebär att positionerna kontinuerligt definieras och förändras i relation till varandra.

Med utgångspunkt i några för samtiden radikala initiativ ställs den historiska utvecklingen på området vård av och omsorg om »avvikande människor»mot moderna landvinningar främst inom specialpedagogikens kunskapsområde, där gemensamma utvecklingstrender inom olika samhällssektorer beskrivs. Fram-växten av en specialpedagogisk praktik inordnas under ansatser som rör beprövad erfarenhet och som via beskrivningar av moderna inbrytningar i ett traditionellt forskningsparadigm försöker gestalta aktuell specialpedagogisk forskning både som dikotomi och i ett dilemmaperspektiv. Forskningens uppgift ses därvid som att genom kritisk granskning och problematisering synliggöra vad som sker i det som synes ske, framför allt inom ett område som specialpedagogik.