Kolistin är ett gammalt polypeptidantibiotikum och används som sista utväg för behandling av allvarliga infektioner orsakad av multiresistenta gramnegativa bakterier. Nya studier har påvisat kolistinresistensgener, mcr (mobil colistin resistance), hos extended spectrum beta-lactamase (ESBL)-producerande Enterobacteriaceae. Mcr-genen ligger i plasmider som kan överföras mellan bakterier, vilket innebär att det är mycket svårare att behandla människor och djur vid infektion orsakad av patogen som erhållit denna resistens. Syfte med detta projekt var att utveckla en PCR-baserad metod för detektion av mcr-1 och mcr-3 gener. I denna studie optimerades en PCR-metod och sedan screenades 60 ESBL-isolat från Kristianstads vattenrike. Därefter undersöktes PCR-produkt med hjälp av agarosgelselektrofores. Resultatet visade att 51^oC är den optimala annealingtemperaturen vid multiplex-PCR för detektion av mcr-1 och mcr-3. Ingen av mcr-generna kunde detekteras i de 60 ESBL-isolaten. Positiva kontrollstammar med specifika primers kunde detekteras i PCR-analyser som genomfördes i denna studie, vilket tyder på att den optimerade PCR metoden kan vara pålitlig för detektion av mcr-1 och mcr-3 generna.

Sammansättningen av leukocyter i perifert blod varierar med olika sjukdomstillstånd och analys av cellerna är avgörande vid diagnostisering och uppföljning av olika leukemier.  Manuell mikroskopering och utvärdering av leukocyterna är tidskrävande och inte alltid självklar eftersom det krävs personal med hög kompetens och erfarenhet för bedömning av cellerna. En tillförlitlig förklassificering av den manuella differentialräknaren CellaVision DM1200 är därför av stort intresse för att underlätta kvantifiering och klassificering av cellerna. För att se om instrumentets förklassificering påverkades av infärgningen undersöktes färglösningens inverkan genom ändringar i fosfatbuffertens pH. Blodutstryk som härstammade från 10 patientprov färgades in med buffertar med pH 6.0, 6.8 och 7.5. Studien visade på en god positiv korrelation i samtliga pH-justerade buffertar, men med bäst resultat för pH 6.0 och 6.8. CellaVision DM1200:s förklassificering av eosinofila granulocyter påverkades mest av pH ändringar, vilket kan förklaras av deras starkt acidofila granula. 

The antibiotic class β-lactams include drugs such as penicillins, cephalosporines, carbapenems and monobactams which mechanism of action is to inhibit cell-wall synthesis. Bacteria have developed several mechanisms to counter β-lactams. Bacteria can defend themselves from antibiotics by releasing enzymes that attack the antibiotic compound itself by hydrolysis, target alteration or redox reactions. Presence of antibiotics can also trigger a downregulation of genes coding for antibiotic binding proteins, as well as upregulation of proteins that serves as channel and pump proteins that ensure no accumulation of antibiotics occurs in the cytosol. The aim with the study was to investigate the presence of three plasmid-mediated genes (blaFOX, blaCIT(CMY-2) and blaMOX) coding for ampicillin resistance (pAmpC) in water isolates sampled from Helge River, Kristianstad. The detection of genes was done according to a previous optimized protocol for Real-Time PCR with SYBR™Green chemistry (duplex blaCIT(CMY-2)/blaMOX and singleplex blaFOX). The method proved not to be robust for multiplex PCR, only the singelplex for the gene blaFOX could produce valid results. 30 of 96 isolates were deemed as positive for the gene, whereas 27 of 79 were considered clinical relevant. Among the 27 isolates, 16 also harbored other genes for resistance (13 blaCTX-M, 2 blaOXA, 1 blaTEM and 1 blaSHV). One isolate carried on three resistancegenes (blaFOX, blaCTX-M och blaTEM). A majority of the positive isolates, 20 out of 27, were sampled near the pumpstation. The findings indicate that Helge river might be a reservoir for dissemination of antibiotic resistance genes.

Hjärtats storlek och funktion är avgörande för att ställa diagnos och prognos vid kardiella sjukdomar. För bestämning av dessa parametrar finns olika metoder att använda sig av. I denna studie har vi försökt visa korrelation och överensstämmelse mellan 3-dimensionell ekokardiografi (RT3DE) och myokardscintigrafi (SPECT). Då 25 patienter var remitterade för arbetsdelen av myokardscintigrafin undersöktes de även med RT3DE. Av dessa exkluderades 7 patienter antingen för att bildkvaliteten var för dålig för automatiska beräkningar, eller för att programvaran inte klarade av att göra trovärdiga beräkningar även då bildkvaliteten var god. De återstående 18 patienter (ålder 62 ± 11 år, 9 kvinnor) ingick i jämförelserna. Vänsterkammarens ejektionsfraktion (EF) och end diastoliska volym (EDV) beräknades automatiskt utan manuell justering av konturerna med RT3DE och jämfördes med erhållna värden från SPECT. Resultaten för EDV mätt med SPECT och RT3DE blev 83 ± 59 ml (37-291 ml) respektive 118 ± 32 ml (75-186 ml). Pearsons korrelationskoefficient mellan SPECT och RT3DE var r = 0,78 (P < 0,002). Beräkning av överensstämmelsen mellan metoderna ger bias som är medelvärdet av skillnaden vilket blev 35 ± 40 ml (P < 0,001). Motsvarande resultat för EF beräknat med SPECT och RT3DE blev 62 ± 13 % (36-83 %) respektive 54 ± 8 % (36-71 %). Pearsons korrelationskoefficient mellan metoderna var r = 0,59 (P = 0,009). Biasvärdet blev -7 ± 11 % (P = 0,004) för EF. Spridningen mellan metoderna var stor och några tydliga trender kunde inte ses. Med en trendlinje i differensdiagrammet visualiserades att felet växte med storleken på värdena för EF. De stora variationerna mellan metoderna ökar vikten av utbildning och erfarenhet vid bedömning av enskilda resultat oavsett undersökning.

Vibrio parahaemolyticus är en marin bakterie som människan kan få i sig via fisk och skaldjur eller genom att bada i vattnet med höga koncentrationer av denna bakterie och som kan orsaka mag- och tarminfektioner, öroninfektioner, sårinfektioner och till och med blodförgiftningar. Bakterien är patogen även för marina organismer. Eftersom ökad koldioxidhalt leder till havsförsurningen som kommer att försvaga immunsystem hos marina organismer är det viktigt att studera genuttrycket hos V. parahaemolyticus vid lägre pH för att få kunskap om den blir lika virulent. Syftet med denna studie är att jämföra bakteriens överlevnad i marint vatten och artificiellt vatten (ASW) eftersom det senare ofta används i laborativa studier av marina bakteriers egenskaper och funktion, samt att jämföra fyra kommersiella kit (TRIzol Max Bacterial RNA Isolation Kit Life Technologies), RNeasy Mini Kit (Qiagen), NucleoSpin RNA Plus (Macherey-Nagel) och SV Total RNA Isolation Kit (Promega)) för RNA extrahering både från bakterier i log-fasen vid rekommenderat bakterieantal och marint vatten vid lågt bakterieantal. Bakterierna överlevde lika bra i båda sorters vatten. När det gäller RNA extrahering gav TRIzol högst RNA-mängd, men sämre kvalitet, speciellt i extraherat från marint vatten. NucleoSpin gav lite högre RNA-mängd än Qiagen, men kvalitet hos RNA extraherat med Qiagen uppskattades som lite bättre när provet kördes ut på gel. Detta och mycket kort extraheringstid, samt bättre säkerhet och enklare steg kan göra att man föredrar NucleoSpin och Qiagen framför TRIzol.

Dehydreringsprocessen är en viktig histoteknisk metod av vävnadsproverna som genomgår histopatologiska analyser. Med hjälp av olika alkoholer och intermedier, bearbetas proverna för att diffundera ut vattnet ur vävnaden. Impregnering av vävnaden i senare steg med paraffin, är avgörande för vävnadens stabilitet i resterande histotekniska metoder. Sakura Tissue-Tek VIP 6 är en traditionell dehydreringsmaskin som genomför dehydreringar under längre tid med Xylen som intermedium. En annan dehydreringsmaskin är LOGOS som är snabbare och som andvänder Histolab Clear, ett miljömässigare och billigare intermedium.I den aktuella studien användes vävnadsprover från tre olika patientfall vardera med vävnadstyperna cutis, bröst, intestinum och prostata. Två olika, nya LOGOS-dehydreringsprogram med Histolab Clear som intermedium utprövades samt validerades enligt bestämda kvalitetskriterier. Parallellt dehydrerades vävnadsprover från samtliga patientfall med det traditionella rutinprogrammet, med syfte att utvärdera genom jämförelse av snittens och infärgningarnas kvalité från det nya programmen.Immunhistokemiska- och rutininfärgningar användes för utvärdering. Patologerna godkände samtliga rutinfärgningar och underkände en del immunhistokemiska på grund av sämre infärgningar och dåligkvalité på snittet.Eftersom provmängden i några fall betraktades vara för få, bestämdes det att utöka antalet för att utreda om felet förekommer systematisk eller enbart vid enstaka fall. Otillräcklig dehydrering verkade vara fundamentalt vid sämre resultat. Därför kommer även dehydreringstiden i Histolab Clear att utökas meden timme till, vid den fortsatta valideringen. Optimering av dehydreringstiden krävs för godkännande av de immunhistokemiska analyserna. Analyserna är mycket viktiga och definitiva för patientens behandling och därför måste de nya dehydreringsprogrammen åtminstone ge lika bra resultat som det konventionella.

Copy number variation (CNV) is known to cause all von Willebrand disease (VWD) types, although the associated pathogenic mechanisms involved have not been extensively studied. Notably, in-frame CNV provides a unique opportunity to investigate how specific von Willebrand factor (VWF) domains influence the processing and packaging of the protein. Using multiplex ligation-dependent probe amplification, this study determined the extent to which CNV contributed to VWD in the Molecular and Clinical Markers for the Diagnosis and Management of Type 1 von Willebrand Disease cohort, highlighting in-frame deletions of exons 3, 4-5, 32-34, and 33-34. Heterozygous in vitro recombinant VWF expression demonstrated that, although deletion of exons 3, 32-34, and 33-34 all resulted in significant reductions in total VWF (P < .0001, P < .001, and P < .01, respectively), only deletion of exons 3 and 32-34 had a significant impact on VWF secretion (P < .0001). High-resolution microscopy of heterozygous and homozygous deletions confirmed these observations, indicating that deletion of exons 3 and 32-34 severely impaired pseudo-Weibel-Palade body (WPB) formation, whereas deletion of exons 33-34 did not, with this variant still exhibiting pseudo-WPB formation similar to wild-type VWF. In-frame deletions in VWD, therefore, contribute to pathogenesis via moderate or severe defects in VWF biosynthesis and secretion.

Norovirus som orsakar vinterkräksjukan är en av de vanligaste vintersjukdomarna i Sverige. Sjukdomstiden varar generellt i en till tre dagar med symptomen kräkning och/eller diarré. Till den totala sjukdomsbilden världen över gällande akut gastroenterit, bidrar norovirus med 18 %. Trots att sjukdomen är mycket vanlig är kunskapen om norovirusets förfarande till stor del okänd.Syftet med studien var att göra en tidsserieanalys, även så kallad One-Step Growth analys, av koncentrationen minus-RNA i celler som infekterats med olika koncentrationer av murint norovirus (MNV). För att detektera minus-RNA användes RT-qPCR med SYBR Green. Målet var att se om startkoncentrationerna av virus vid någon tidpunkt korrelerar med mängden minus-RNA i cellerna. Efter 4 och 8 timmar fanns ett exponentiellt samband mellan den initiala viruskoncentrationen och minus-RNA-uttrycket i cellerna. Koncentrationen minus-RNA i de infekterade cellerna ökade mellan de undersökta tiderna 4, 8 och 24 timmar. Vidare visade resultaten att det krävs 4 timmar för att minus-RNA skulle vara kvantifierbar vid en högre infektionskoncentration av viruspartiklar, medan det krävs 24 timmar för den lägre infektionskoncentrationen av viruspartiklar.

Transplantation is based on a satisfactory matching of the patient and donor genes for Human Leukocyte Antigen (HLA), which increases the chance of a successful transplantation. HLA gives individual cell surface markers. The Major Histocompatibility Complex (MHC) region, encoding HLA in humans, is the most polymorphic in the human genome. The genes are located on chromosome six and consists of 200 genes. Those genes encode protein products essential for the acquired immune system. MHC molecule’s role is to represent foreign substance for B- and T-lymphocytes. MHC is an important system as it contributes to the activation of the immune system to combat viruses, bacteria, parasites and cancer cells. HLA-typing is determined through certain antigens in the HLA system. The classical transplantation antigens are HLA-A, -B, -C, -DR, -DQ and -DP. By amplifying the DNA with sequence specific primers in the Polymerase Chain Reaction (PCR), the amplicons can be detected and alleles present in the patient genome can be determined. The purpose of this study was to compare occurrence of non-specific DNA binding using master mix where Ampli Taq DNA polymerase is added and master mix with polymerase included in the PCR. Samples from 16 patients were tested with both master mix- solutions. The analyses were performed with primer plates for HLA-A, HLA-B and HLA-DRP1. The results showed that the master mix with Taq polymerase included should be applied, because it gave clearer specific band, better image quality and gave weaker and approximately 30% fewer non- specific DNA binding compared to the master mix with added Taq polymerase.

Type 1 diabetes (T1D) is regarded as an autoimmune disease. Beta cells, which produces insulin in pancreas are attacked by islet cell antibodies (ICA). This leads to gradual destruction of the beta cell, which in turn cause high level of glucose in the blood because the regulator "insulin" has disappeared. In that case the patient needs to be treated lifelong with insulin. It has been shown that the ICA reactivity consisting of reactivities against different autoantigens such as: insulin autoantigen (IAA), glutamic acid autoantigen (GAD), insulinoma antigen-2 autoantigen (IA-2) and most likely also zinc transporter autoantigen (ZnT8). Determination of ICA in serum samples is important for the classification of diabetes, prediction of T1D and the development of autoimmune therapies.

Nowadays screening of ICA is performed with ”Medipan ICA screen” which is a commercial enzyme- linked immunosorbent assay (ELISA). Positives samples are further analysed by ELISA with the indirect immunofluorescence method (IF) to ensure a final positive answer.

The purpose of this study was to evaluate and compare a new commercial ELISA kit ”RSR 2screen” with the Medipan ICA screen for use it in routine analysis to evalute if it has the same / higher specificity and sensitivity, and lower price compared with Medipan ICA screen.

Serum samples from a control group (n = 199) and a patient’s group diagnosed with T1D (n = 100 were analyzed with both ELISA methods. The results were statistically evaluated to set a threshold value for positivity and to evaluate the method's sensitivity and specificity. The result showed that both ELISA- methods gave the same sensitivity (93%) and specificity (97.5%) and a high concordance (98.7%) was achieved. Analytical price per sample for the RSR 2screen was 4.2% lower than for the Medipan ICA screen. RSR 2screen can be used instead of Medipan ICA screen. 

Trombocyter är suspenderade i plasma som innehåller antikroppar mot de blodgruppsantigen som saknas på erytrocyterna. För att minimera risken för en hemolytisk reaktion bestäms titern av anti-A och anti-B. Gelkortsteknik används för att detektera antikropp-antigensreaktioner och baseras på agglutinationer i en gel. Syftet med studien var att undersöka titern av anti-A och anti-B i trombocytenheter, samt att utvärdera en rutinanalys och utveckla en screeningmetod. I studien analyserades enheter av blodgrupp O och A. De kontrollerades mot anti-A och/eller anti-B både för IgG och IgM antikroppar. En screeningmetod utvecklades för att kunna screena O-enheterna och en gräns på 1:100 respektive 1:250 undersöktes. Resultatet kunde påvisa en stor skillnad i titer mellan O-och A-enheter. Titern skiljer sig signifikant beroende på om titern bestäms i plasma eller från den färdiga (utspädda) enheten. En screeningmetod på 1:100 påvisade att 86 % av enheterna hade bedömts som hög titer och en screeningmetod på 1:250 visade att andelen sjönk till 31 %. Geltekniken är en känslig metod och är beroende av kompetent personal vid avläsning. En del studier visar liknande resultat men andelen enheter med hög titer varierar och likaså metoder och titergräns. Detta påvisar svårigheterna i att bestämma en kritisk titer och att förutse risker hos patienten. Andra faktorer tros också kunna påverka riskerna. Införande av en screeningmetod på 1:250 kan öka antalet enheter som kan transfunderas över ABO-barriären.

Typ- 1 diabetes (T1D) är en autoimmun sjukdom med insulinbrist orsakad av nedbrytning av insulinproducerande betaceller i pankreas. Fyra olika antikroppar har identifierats som är riktade mot betacellsspecifika antigen; insulinautoantikroppar (IAA), glutamic acid decarboxylase antibodies (GADA), islet antigen2-antikroppar (IA-2A) och antikroppar riktade mot zinktransportören 8 (ZnT8A). I denna studie gjordes en jämförelse av metoderna 2screen islet cell autoantibody ELISA-kit (RSR, Cardiff, UK) och 3screen islet cell autoantibody ELISA- kit (RSR, Cardiff, UK), vars brunnar är coatade med GAD65/IA-2 antigen respektive GAD65/IA-2/ZnT8 antigen, för att undersöka ifall dessa båda kit ger jämförbar sensitivitet och specificitet i en adult population av nydebuterade patienter med T1D och friska vuxna blodgivare. RSR 2screen erhöll 1 % högre specificitet (98 %) jämfört med RSR 3screen (97 %) vid samma sensitivitet (92 %) och rekommenderas i första hand för screening av autoantikroppar i en population av vuxna patienter med ökad risk för T1D och friska vuxna blodgivare.

Duplex ultraljud på carotiskärlen utförs på patienter exempelvis vid misstänkt stroke, Transitorisk Ischemisk Attack (TIA), Amaurosis fugax, preoperativt eller som uppföljning vid en sedan tidigare känd carotisstenos. Vid duplex carotisundersökning mäts flödeshastigheter i Arteria Carotis Communis (CCA), Arteria Carotis Interna (ICA) och Arteria Carotis Externa (ECA) och över eventuella plack samt i vissa fall mäts även diametern av kärllumen. Av störst kliniskt intresse är stenos i ICA, och när det refereras till stenos är det alltså stenos i carotis interna som avses. I denna studie ingick 160 patienter som under en 8 veckors period utfört undersökningen på Fysiologiska avdelningen vid Helsingborgs lasarett. Vid datainsamlingens start undersöktes patientjournalerna 4 veckor retrospektivt samt 4 veckor framåt i tiden vilket gav en prospektiv patientgrupp. Resultaten visade på att av totalt 320 undersökta kärl innehöll 23 kärl 40-69% stenos, 27 kärl innehöll 70-99% stenos och 4 kärl hade en total ocklusion, 38 patienter var även remitterade för ett Holter-EKG. Bland de retrospektiva patienterna hade 10 personer 70-99% stenos varav tre åtgärdades kirurgiskt och en medicinskt. 7 av dessa patienter var asymtomatiska, 2 patienter visade vänstersidiga stroke symtom och 1 patient visade andra symtom. 4 av dessa patienter hade en unilateral stenos varav 3 av dessa hade på höger ICA och 1 hade på vänster ICA.

I studien ingick 81 kvinnor och 79 män, 8 av kvinnorna och 15 av männen hade en signifikant stenos, 4 av dessa män hade även 70-99% bilateral stenos. Det fanns en signifikant stenos i ett kärl tillhörande patientgrupp 50-59 år (=17), 7 st i grupp 60-69 år (n= 42), 12 st i grupp 70-79 år (n= 59) och 7 st i grupp 80-89 år (n=33). Grupp 0-49 år innehöll 6 patienter samt gruppen >90 år innehöll 3 patienter men i dessa två grupper hade inga patienter signifikant stenos.

Diabetes, hypertoni och rökning är 3 välkända riskfaktorer för stroke, och i detta arbete utlästes dessa riskfaktorer från patientjournalerna. 3 patienter beskrevs som rökare, 41 hade hypertoni och 25 var diabetiker. 

Prostatacancer är idag den vanligaste cancerformen i Sverige, och drygt 10 000 män årligen blir diagnosticerade med sjukdomen. En obotlig variant med dödlig utgång är kastrationsresistent prostatacancer som behandlas primärt med Docetaxel. Tumörcellerna utvecklar dock med tiden resistens mot cytostatikan, och det föreligger därför ett stort behov av att utveckla kombinationsbehandlingar med Docetaxel som grund. Mangan har i flera studier visat sig kunna inducera apoptos hos olika celltyper, och är därför intressant som ett möjligt komplement till Docetaxelbehandling. Syftet med studien var att analysera apoptos hos prostatacancerceller från cellinjen PC3 som exponerats för Docetaxel i kombination med mangan. Cellerna odlades och behandlades med Docetaxel i kombination med mangan under 24, 48 och 72 timmar. Analys av apoptos utfördes med flödescytometer efter infärgning med Annexin V och propidiumjodid. Beroende på cellernas tillstånd färgas de in i olika kombinationer och kan därmed detekteras som tidigt respektive sent apoptotiska, eller som nekrotiska. Resultaten visade på en ökning av apoptos hos kombinationsbehandlade celler, men ingen signifikant skillnad förelåg i jämförelse med obehandlade celler. Ytterligare försök bör därför upprepas med ökad koncentration av Docetaxel i kombination med olika koncentrationer av mangan, och även med andra prostatacancer cellinjer såsom DU145 och LnCaP. Dessutom bör analyser av apoptotiska markörer genomföras, i syfte att bekräfta apoptos.

Flödescytometri är en metod som analyserar cellsuspensioner genom att låta cellerna passera genom en laserstråle en och en. Cellernas påverkan på ljuset orsakar scatter vilket ger information om granularitet och cellstorlek. Lasern kan även excitera fluorescerande färger som kan vara inbundna direkt till eller till cellens inre strukturer. Celler som plottas ut på samma plats i ett flödescytometriskt scatterdiagram, som till exempel blodets B- och Tlymfocyter, kan åtskiljas med fluorescenskonjugerade antikroppar som fäster på cellernas unika CD markörer En flödescytometrisk laboration utarbetades med syfte att kunna användas för undervisning av studenter vid Högskolan Kristianstads biomedicinska analytikerprogram.

Aspekterna användarvänlighet och ekonomi beaktades därför också. Av de protokoll som

jämfördes erhöll lyseringsbuffert enligt Ballesteros et al. (2014) tillsammans med PBS med 2

% BSA som infärgningsbuffert tillräckliga cellpopulationer och antikroppsinbindning för att

kunna avläsas av en bma-student. Detta protokoll hade alla aspekter bra för en

studentlaboration och även var mest ekonomiska alternativet.

In the adult retina, ramifying microglia interact with the outer plexiform layer (OPL) monitoring the synaptic integrity between photoreceptors and post-synaptic target cells. Microglia are reactive during photoreceptor diseases, but their disease-related function(s) are not fully understood. Retinal explant cultures are model systems used to study degenerative events including photoreceptor degeneration and gliosis. Our culture paradigm, with adult porcine retinas subjected to coculture with human A-retinal pigment epithelia-19 (ARPE) cells, is an experimental approach resulting in improved photoreceptor survival and reduced gliosis. Under the in vitro pathological conditions with photoreceptor degeneration, reactive Iba1-and CD11b-immunoreactive microglia and their processes positioned in proximity with the OPL and among photoreceptor outer segments. Coculture for 3 days with ARPE-cells resulted in a significantly increased density of microglia at the OPL. After 5 days of culture, the density of microglia at the OPL was similar between coculture and control specimens. Electron microscopy revealed the presence of two subtypes of microglia: one exhibiting a dark nucleus and cytosol with dilated endoplasmic reticulum, vacuoles, endosomes and mitochondrial variations. This subtype localized close to synaptic structures in the OPL. The other subtype appeared as pale phagocytic microglia localized among degenerating outer segments. The Iba1-and CD11b-immunoreactive microglia in degenerating retina may be of two separate subtypes, which differ in localization, subcellular morphology and perhaps function.

Typ 1 diabetes (T1D) är en autoimmunsjukdom som ökar för varje år och är den vanligaste typen avdiabetes bland barn och unga (98 %). Vid T1D bildar kroppen autoantikroppar mot beta celler som finns i bukspottskörteln. Betacellerna förstörs i en immunologisk process och då kan inte cellerna producera hormonet insulin. Följderna blir att individen inte kan tillgodogöra glukos i blodet. De autoantikroppar som har identifierats är mot de Langerhanska ö-cellerna är följande: ö-cellantikroppar (Islet Cell Antibodies, ICA), insulinantikroppar (Insulin Auto Antibody, IAA), glutaminsyradekarboxylas-antikroppar (glutamic acid decarboxylase antibodies, GADA), tyrosinfosfatas-liknande proteinet IA-2 antikroppar (tyrosine phosphatase-related islet antigen 2 antibodies, IA-2A) samt zinktransportör 8 antikroppar (zinc transporter 8 autoantibody, ZnT8A).

I den här studien jämfördes två kommersiella ELISA kit för detektion av autoantikroppar i serum. RSR-2screen islet cell autoantibody (ELISA-kit, RSR, Cardiff, UK) identifierar IA-2 och GAD antikroppar och RSR-3screen islet cell autoantibody identifierar (ELISA-kit, RSR,) IA-2, GAD och ZnT8 antikroppar. I studien deltog en kontrollgrupp (n=100) och en grupp av nyligen diagnostiserade T1D-patienter (n=50). Resultaten för studien behandlades statistiskt för att bestämma ett positivt tröskelvärde för båda kiten (RSR-2screen: 2,7 Units/mL och RSR-3screen:15 Units/mL). Vid specificiteten 97,5% gav RSR-2screen sensitivitet 92 % och RSR-3screen sensitiviteten 94 %. Eftersom RSR-3screen gav högre sensitivitet drogs slutsatsen att den rekommenderas i första hand för screening i en frisk population samt bland individer som löper ökad risk att utveckla T1D.

Prostatacancer är den sjätte mest förekommande cancertypen i världen, och den tredje vanligaste cancertypen bland män. De olika typer av behandlingar som finns idag botar oftast inte sjukdomen. Det är därför viktigt att utveckla bättre behandlingsmetoder. Det är sedan tidigare känt att mangan kan orsaka apoptos i olika celltyper. Det ger en möjlighet att använda mangan för att hämma cancer och det är därför viktigt att veta vilka apoptotiska markörer som är involverade. Syftet med projektet var att undersöka om de sker en ökning av de apoptotiska markörerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP efter manganbehandling av prostatacancerceller. Därefter kunna avgöra om manganbehandlingen har orsakat celldöd genom att inducera apoptos. Under projektet odlades prostatacancerceller (PC3) som sedan behandlades med 200 µM mangan under 6, 24 och 48 timmar. Därefter mättes mängden av proteinerna kluven Kaspas-3 och kluven PARP med hjälp av ett sandwich-ELISA kit. En tydlig stegvis ökning av apoptosmarkörerna med inkuberingstid hade förväntats. Det förväntade resultatet erhölls inte, för kluven Kaspase-3 ledde manganbehandlingen t.o.m. till en sänkning av koncentrationen. Det kan ha uppstått problem vid analysen som t.ex dålig lysering av cellerna eller ojämn tillväxt av dem. Det behövs fler studier för att utreda detta och för att undersöka andar potentiella apoptosmarkörer.

För att diagnostisera malignt melanom och dess undergrupper används immunhistokemi för att färga in celler som uttrycker specifika protein. Särskilt desmoplastiska melanom kan initialt felbedömas baserat på utseendet som ärr, och det är därför viktigt att ha sensitiva antikroppar för att diagnostisera dem. Elva arkiverade patientprover (varav tre epiteloida melanom, fyra spolcelliga, tre desmoplastiska och ett akralt lentiginöst) färgades in med antikroppar mot CK18, HMB-45, Melan-A, S100, SOX10 och synaptophysin. Alla prover var negativa för CK18, nio var positiva för HMB-45 och Melan-A (de negativa var båda desmoplastiska melanom) och alla var positiva för S100 och SOX10. Synaptophysin var positiv i alla epiteloida melanom och det akralt lentiginösa melanomet, två av de fyra spolcelliga melanomen och negativ i alla desmoplastiska melanom. Fördelarna med SOX10, som tidigare studier i ämnet har påvisat, observerades inte i denna studie, troligen på grund av begränsningen i patientmaterial. Trots det verkar SOX10 vara ett användbart tillägg i melanompanelen, eller kanske till och med kan ersätta S100, baserat på tidigare studier.

Individer med homozygot familjär hyperkolesterolemi(FH), har höga halter av Low Density Lipoprotein (LDL) vilket leder till ökad risk för kardiovaskulära sjukdomar. Behandling av dessa individer kan göras med extrakorporal elimination av LDL med hjälp av specifika reningskolonner. Syftet med studien var att utvärdera några agarosmodifierade adsorbenter för denna applikation.

Adsorbenterna, modifierad polyakrylat (DALI), agaros (Zetaros), direkt sulfateradZetarose och taurin immobiliserad Zetarose, inkuberades med humant plasma spädd med PBS, och en volyms förhållande mellan matris och plasman på 1:5. Inkubering utfördes i rumstemperatur under 60 min med kontinuerlig blandning i rotator. Efter inkubation centrifugerades proverna och LDL bestämdes i såväl supernatant som pellet. Totalmängd adsorberade proteiner analyserades också i eluat från erhållen pellet. LDL bestämdes indirekt med hjälp av Friedewaldsformel (LDL = totalkolesterol (TC) –highdensitylipoprotein (HDL) - (0,45 x Triglycerider(TG)). TC och TG bestämdes enzymatiskt medan HDL kvantifierades som TC efter utfällning av LDL med dextransulfat. Resultaten visar tydligt att DALI har god adsorptionsförmåga.Dock uppvisar de modifierade Zetaroserna begränsad adsorptionskapacitet för LDL. Vid desorption av adsorbenterna visar SDS en bättre elueringsförmåga än NaCl relaterad till protein, vilket tyder hydrofoba proteiner. Metodiken som används i studien är lämplig för vidare studier av andra adsorbenter som förväntas användas i kliniska applikationer för elimination av LDL hos FH patienter.

Venous thromboembolism that cause blood clotting in blood vessels, prevent blood circulation, depending on changes in one or more of the coagulation factors II, VII, IX and X. Patients who have had a blood clot or cardiovascular diseases are treated with oral anti-vitamin K (Warfarin^®) to reducing and prevent relapse. Warfarin is also used as a preventive treatment before the disease. An overdose of Warfarin^® may cause bleeding-complications and low dose cause blood clotting. The dosage of the drug is controlled by measuring prothrombin in plasma. The aim of this study was to investigate if prothrombin-complex value changes due to re-spinning and re-analysis after six hours. Fitty whole blood samples from warfarin-treated patients were divided into three subgroups, those with protrombinkomplex-values of 2-4 (n=20), >4 (n=15) and <2 (n=15). The samples were centrifugated and measured (Method A), re-centrifugated and measured (Method B) or re-analysed after six hours (Method C). All results were compared in a Bland-Altman plot as follows: Method B vs. Method A and Method C vs. Method A. The scatter graph yielded a strong correlation between Method A and Method B (R²=0.9984) and Method A and Methods C (R²=0.9977). The results from t-test showed a significance level (p<0.001) for both analyses (statistical significance=p<0.05). In this study we showed that prothrombin complex value ware stable after re-centrifugation and re-measurement after six hours. Statistical calculations yielded a strong correlation between the methods (A, B, C), and there was no significance difference between the methods.

Kranskärlssjukdom (CAD) är en av de vanligast förekommande kardiovaskulära sjukdomarna och en av de dominerande dödsorsakerna hos äldre människor världen över. För att bekräfta diagnos och bedöma sjukdomens svårighetsgrad används idag flera diagnostiska strategier. Ökade hälsokostnader och lång kö för undersökningar väcker oro hos både patienter, läkare och myndigheter. Behovet av en enkel, säker och kostnadseffektiv metod som kan hjälpa till i utredning av CAD är stor. Det danska företaget Acarix utarbetade en ny apparat, CADScor®-system, som använder en icke-invasiv och strålningsfri metod för att utesluta stabil CAD baserad på akustisk fonokardiografi. Apparaten spelar in koronarblåsljud, vilket uppstår vid stenos i kranskärl, och beräknar patientens risk för CAD. Syftet med den här studien var att utvärdera metoden, testa CADScor® och beräkna apparatens sensitivitet, specificiteten samt positivt och negativt prediktivt värde (PPV och NPV). Tjugo patienter med misstänkt stabil CAD undersöktes med CADScor®-system och deras CAD-resultat jämfördes med resultatet efter myokardscintigrafi. Beräkningar visade att apparatens sensitivitet är 80 %, specificitet 60 %, PPV 40 % och NPV 90 %. Resultatet innebär att sannolikheten är 90 % för att en patient som fick CAD-score ≤ 20 är frisk. Det är tillräckligt högt för att använda CADScor® i klinisk praxis för patienter med låg risk för CAD.

von Willebrand factor (VWF) levels in healthy individuals and in patients with type 1 von Willebrand disease (VWD) are influenced by genetic variation in several genes, for example, VWF, ABO and STXBP5. Here, we comprehensively screen for STXBP5 variants and investigate their association with type 1 VWD in Swedish patients and controls. The coding region of the STXBP5 gene was re-sequenced in 107 type 1 VWD patients and the detected variants were genotyped in the type 1 VWD population and a Swedish control population (464 individuals). The functional effects of missense alleles were predicted in silico and the pattern of genetic variation in STXBP5 was analysed. Re-sequencing of 107 type 1 VWD patients identified three missense and three synonymous variants in the coding sequence of STXBP5. The low-frequency missense variants rs144099092 (0.005) and rs148830578 (0.029) were predicted to be damaging, but were not accumulated in patients. No other rare candidate mutations were detected. STXBP5 showed a high level of linkage disequilibrium and a low overall nucleotide diversity of π = 3.2 × 10^-4 indicating intolerance to variants affecting protein function. Three previously type 1 VWD-associated single nucleotide polymorphisms were located on one haplotype that showed an increased frequency in patients versus controls. No differences in messenger ribonucleic acid abundance among haplotypes could be found using Genotype-Tissue Expression project data. In conclusion, a haplotype containing the STXBP5 Asn436Ser (rs1039084) mutation is associated with type 1 VWD and no rare STXBP5 mutations contribute to type 1 VWD in the Swedish population.

För att undersöka misstänkt tillklämningsneuropati i peroneus communis (PC) används elektroneurografi, där elektrisk stimulering möjliggör undersökning av nervledningshastigheter, svarsamplitud och överledningstid. Vid opålitlig registrering på extensor digitorium brevis (EDB), görs registreringen på tibialis anterior (TA). I dagsläget finns dock inga normalvärden eller standardiserad metod för registrering på TA. Syftet med studien var därför att ta fram dessa normalvärden och utveckla en metod för TA-registrering, och samtidigt jämföra de båda registreringspunkterna gällande nervledningshastighet, undersöka sidoskillnaderna vid registrering på TA och undersöka hur kroppslängden påverkade överledningstiden. Det undersöktes om s.k. F-waves kunde påvisas vid registrering på TA och i så fall hur hög svarsandelen och svarslatensen var. 22 deltagare mellan 23-59 år gamla och 154-190 cm i kroppslängd undersöktes. TA undersöktes med den aktiva registreringselektroden på muskeln där den var som störst och med referenselektroden på fotleden. Stimuleringar gjordes på laterala poplitea fossa och 110 mm ned distalt om caput fibula. EDB undersöktes enligt metodbeskrivning. Normalvärdena för TA var 2,2-5,4 mV gällande amplitud, 55-73 m/s gällande nervledningshastighet och 3,8-5,9 ms gällande överledningstid. Sidoskillnaderna var 0-1,4 mV gällande amplitud, 0-8 m/s gällande hastighet och 0-0,8 ms gällande överledningstid. De beräknade gränsvärdena visar på de små sidoskillnaderna som krävs för en klinisk betydelse. Överledningstiden kunde till 23 % förklaras av kroppslängden. Resultaten var likvärdiga med tidigare studier. Jämförelsen av nervledningshastigheten mellan registrering på TA och EDB visade en statistiskt, men inte nödvändigtvis kliniskt signifikant skillnad, med bias + 5 m/s. F-waves återfanns hos samtliga deltagare, med svarsandelen 94-100 %. F-wave svarslatensen kunde till 41 % förklaras av kroppslängden.

BACKGROUND: Inversions involving intron 22 (Inv22) of F8 are detected in approximately 45% of all severe hemophilia A patients. Diagnosis is complicated by the large size of the ~9.5 kb int22h repeated sequence which generates the inversions. Methods such as long-range PCR and inverse-shifting PCR are currently used diagnostically, but suffer from low PCR efficiencies and are difficult to standardize.

OBJECTIVES: To design and validate a sensitive and robust assay for the detection of F8 int22h inversions.

METHODS: Digital droplet PCR using mile-post assays was used to investigate archival DNA samples.

RESULTS: The detection of linkage as a function of physical distance between loci was investigated using an anchor locus and mile-post loci located at 1, 6, 12 and 15 kb distances from the anchor locus. The proportion of linked molecules decreased with increasing distance between loci and showed 30-40% linked molecules for loci 12-15 kb apart. Mile-post assays specific for wild type and Inv22 type 1 and 2 chromosomes were then designed and optimized. All three assays showed high specificities and sensitivities, with coefficients of variation < 5% for all assays. Analysis of 106 patients and 20 carrier mothers showed complete concordance with previously known mutation status. The analysis demonstrated the robustness of the assays versus input DNA concentration (6 ng and higher) and level of fragmentation.

CONCLUSIONS: Digital droplet PCR and mile-post assays can be used to detect F8 int22h inversions. The assay systems are technically simple to perform, highly efficient and robust.

BACKGROUND: F8 int1h inversions (Inv1) are detected in 1-2% of severe hemophilia A (HA) patients. Long-range polymerase chain reaction (PCR) and inverse-shifting PCR have been used to diagnose these inversions.

OBJECTIVES: To design and validate a sensitive and robust assay for detection of F8 Inv1 inversions.

METHODS: Archival DNA samples were investigated using mile-post assays and droplet digital PCR.

RESULTS: Mile-post assays for Inv1 showing high specificities and sensitivities were designed and optimized. Analysis of four patients, two carrier mothers and 40 healthy controls showed concordance with known mutation status with one exception. One patient had a duplication involving exons 2-22 of the F8 gene instead of an Inv1 mutation. DNA mixtures with different proportions of wild type and Inv1 DNA correlated well with the observed relative linkage for both wild type and Inv1 assays and estimated the limit of detection of these assays to 2% of the rare chromosome.

CONCLUSIONS: The mile-post strategy has several inherent control systems. The absolute counting of target molecules by both assays enables determination of template quantity, detection of copy number variants and rare variants occurring in primer and probe annealing sites and estimation of DNA integrity through the observed linkage. The presented Inv1 mile-post analysis offers sensitive and robust detection and quantification of the F8 int1h inversions and other rearrangements involving intron 1 in patients and their mothers.

Background: The occurrence of mosaicism in hemophilia A (HA) has been investigated in several studies using different detection methods. Objectives: To characterize and compare the ability of AmpliSeq/Ion Torrent sequencing and droplet digital polymerase chain reaction (ddPCR) for mosaic detection in HA. Methods: Ion Torrent sequencing and ddPCR were used to analyze 20 healthy males and 16 mothers of sporadic HA patients. Results: An error-rate map over all coding positions and all positions reported as mutated in the F8-specific mutation database was produced. The sequencing produced a mean read depth of >1500X where >97% of positions were covered by >100 reads. Higher error frequencies were observed in positions with A or T as reference allele and in positions surrounded on both sides with C or G. Seventeen of 9319 positions had a mean substitution error frequency >1%. The ability to identify low-level mosaicism was determined primarily by read depth and error rate of each specific position. Limit of detection (LOD) was <1% for 97% of positions with substitutions and 90% of indel positions. The positions with LOD >1% require repeated testing and mononucleotide repeats with more than four repeat units need an alternative analysis strategy. Mosaicism was detected in 1 of 16 mothers and confirmed using ddPCR. Conclusions: Deep sequencing using an AmpliSeq/Ion Torrent strategy allows for simultaneous identification of disease-causing mutations in patients and mosaicism in mothers. ddPCR has high sensitivity but is hampered by the need for mutationspecific design.

Inom klinisk neuropatologisk (NP) diagnostik analyseras hjärnvävnad tillvaratagen vid obduktion, för att säkerställa vilken typ av demens en patient lidit av. Vid en NP undersökning undersöker man bland annat hur olika proteinuttryck ser ut i olika delar av hjärnan. Proteinuttryck i vävnad kan, med immunohistokemiska metoder (IHC), märkas in och göras synligt för mikroskopiundersökning. IHC resultat tillsammans med kliniskt ställd diagnos, makroskopiskt synlig degeneration och vävnadsförändringar påvisade med mikroskopi läggs samman vid NP-diagnostik. Syftet med denna studie var att undersöka hur tillförlitlig Tissue Microarray (TMA) metoden är för att analysera specifika proteinuttryck i hjärnvävnad från patienter med Frontotemporal degeneration (FTD) och Alzheimers sjukdom (AD) i förhållande till helsektionssnitt. Med TMA teknologin tas med en punktionsnål vävnadsstansar från ett flertal vävnadsklossar vilka komprimeras i en enda kloss. I studien extraherades fyra stansar(1 mm) per kloss ur vävnadsklossar från 33 patienter, en kloss per patient .Stansarna överfördes till en tom paraffinkloss med förgjorda cylindriska hål. Därefter snittades dessa TMA-klossar och snitten färgades in med fyra antikroppar, TAR DNA binding Protein (TDP-43), Fused in Sarcoma (FUS), ubiquitin och β-amyloid. Infärgningsresultaten från TMA-snitten jämfördes med resultaten från helsektionssnitten. Resultaten visade en hög (> 90 %) överensstämmelse efter analys av två, tre respektive fyra stansar/kloss för TDP-43, FUS och ubiquitin. β-amyloid visade en låg (< 90 %) överensstämmelse oberoende av antal stansar som analyserats. En procentuell ökning i överenstämmelse sågs däremot för alla antikroppar vid analys av ökat antal stansar. Studien visade att TMA kan användas inom demensforskning för att analysera specifika proteinuttryck i hjärnvävnad från patienter med FTD och AD. Antal stansar per kloss och patient är dock beroende på vilka antikroppar som ska användas. TMA är ett välbehövt verktyg vid demensforskning inom neuropatologi. Förutom att det förenklar genomförandet av stora studier och sparar pengar och tid, så sparas även värdefull vävnad som kan användas för fler analyser.

Glykerat hemoglobin, HbA1c, är en indikation på genomsnittligt glukosvärde. HbA1c används vid diagnostisering av diabetes men också uppföljning av diagnostiserade diabetiker. Uppföljningen visar hur väl diabetiker förhåller sig till kost men också medicinering. Informationen av patientens HbA1c värde spelar en stor roll i vidare behandlingar. Analysmetoden HbA1c är inte helt standardiserad vilket har medfört att flera analysmetoder utvecklats för HbA1c.

Syftet med denna studie var att undersöka om en enzymatisk, Direct enzymatic HbA1c eller immunologisk analysmetod, Hemoglobin A1c kan lösa problemet med hemoglobin-variationer vid analys av HbA1c som idag analyseras med HPLC som rutin på klinisk kemi-laboratorium i Västerås.

Genomförandet gjordes på två instrument, TOSOH G7 och AU 680. TOSOH:s värden (HPLC) användes vid jämförelse av de två analysmetoderna på AU680. Förberedelse och behandling, såsom hemolysering, skedde innan proven sattes i instrumentet AU680.

Resultatet (n=134) visade att analysmetoden Hemoglobin A1c förhöll sig väl till HPLC analysmetod (R

2=0,98) jämfört med vad analysmetoden Direct enzymatic HbA1c gjorde (R2=0,86). Likartade resultat kunde observeras för Hemoglobin A1c (R2=0,98) och Direct enzymatic Hba1c (R2=0,95) då bara patientprov med hemoglobin-varianter analyserades (n=10). Mann-Whitney’s U-test vid analys av hemoglobin varianter med Hemoglobin A1c visade en tendens till signifikant skillnad gentemot HPLC analysen (p=0,051; n=34).

Fel reagens erhölls från reagenstillverkaren gällande Direct enzymatic, Detta kan förklara det erhållna resultatet och kräver fler analyser med korrekta reagens. Hemoglobin A1c bör även undersökas vidare med mer omfattande provmaterial för möjlig standardisering i rutin hos KKTM i Västerås.

Plasma levels of von Willebrand factor (VWF) vary considerably in the general population and this variation has been linked to several genetic and environmental factors. Genetic factors include 2 common single nucleotide variants (SNVs) located in VWF, rs1063856 (c.2365A>G) and rs1063857 (c.2385T>C), although to date the mechanistic basis for their association with VWF level is unknown. Using genotypic/phenotypic information from a European healthy control population, in vitro analyses of recombinant VWF expressing both SNVs, and in vivo murine models, this study determined the precise nature of their association with VWF level and investigated the mechanism(s) involved. Possession of either SNV corresponded with a significant increase in plasma VWF in healthy controls (P < .0001). In vitro expression confirmed this observation and highlighted an independent effect for each SNV (P < .0001 and P < .01, respectively), despite close proximity and strong linkage disequilibrium between them both. The influence of c.2365A>G on VWF levels was also confirmed in vivo. This increase in VWF protein corresponded to an increase in VWF messenger RNA (mRNA) resulting, in part, from prolonged mRNA half-life. In addition, coinheritance of both SNVs was associated with a lower VWF propeptide-to-VWF antigen ratio in healthy controls (P < .05) and a longer VWF half-life in VWF knockout mice (P < .0001). Both SNVs therefore directly increase VWF plasma levels through a combined influence on VWF biosynthesis and clearance, and may have an impact on disease phenotype in both hemostatic and thrombotic disorders.

Malaria är en välkänd parasitsjukdom världen över som år 2015 ledde till 438000 dödsfall, varav 90% i den afrikanska regionen. Parasiterna förstör de humana erytrocyterna och sprids via Anopheles-myggor som är vektorer. Parasitsläktet som orsakar malaria kallas Plasmodium och består av fem arter. Orsaken bakom flest dödsfall är P. falciparum och därför går mycket diagnostik ut på att detektera just denna art.

Sjukdomen uppkommer cirka en vecka från det att man blivit myggbiten. Symptomen kan vara väldigt varierande vilket gör det svårt att ställa en snabb diagnos.

Effektiva läkemedel mot malariaparasiterna finns men de sätts i för många fall, in på fel sätt eller inte alls vilket beror på brister i diagnosticeringen. Kunskap och framförallt resurser saknas i endemiska områden.

Idag används mikroskopi av blodutstryk (pheripheral blood smears (PBS)) som rutinmässig standard för malariadiagnostik, men för att kunna ställa tidigare och mer säkra diagnoser har nya metoder utvecklats. Det finns många kriterier som bör uppfyllas av en lyckad metod så som känslighet, snabbhet, omgivningsanpassning och en acceptabel kostnad. För att komma fram till vilken metod som passar bäst utifrån dessa aspekter samt framtidspotential jämförs i denna studie mikroskopi av tjocka och tunna blodutstryk, quantitative buffy coat (QBC), polymerase chain reaction (PCR), cell-microarray chip, loop-mediated isothermal amplification (LAMP) och rapid diagnostic tests (RDTs).

Slutsatserna som kan dras är att mer arbete behöver göras innan en ny metod helt kan ersätta konventionell mikroskopi. I de endemiska områdena är kostnaden och enkelheten väldigt betydande och därför är LAMP den metod som jag efter att alla dessa metoder ha jämförts, anses ha mest potential för att uppfylla kriterierna och skulle kunna ersätta den konventionella mikroskopin om metoden vidareutvecklas.

Hjärtsvikt är ett begrepp för en grupp med komplexa symtom och kännetecknas av försämrad hjärtfunktion. Ett av dessa syndrom, hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion (HFpEF), har ökat i prevalens jämfört med andra varianter av hjärtsvikt under de senaste åren. Ett problem är de svårigheter som finns med att diagnosticera patienter med HFpEF, då nuvarande verktyg inte är tillräckliga. Syftet med detta examensarbete var att undersöka maximalt syreupptag (VO₂peak) i förhållande till total hjärtvolym (THV) bland hjärtsviktspatienter med bevarad ejektionsfraktion (HFpEF, EF >40 %) jämfört med friska kontroller. THV erhölls genom att utlinjera bilder tagna med hjälp av magnetisk resonanstomografi, medan VO₂peak mättes i syrevolymkurvor som registrerats under ergospirometri-undersökningar. Index beräknades genom att dividera VO₂peak med THV. För att undersöka huruvida halten hemoglobin i blodet (b-Hb) kunde påverka index justerades index mot b-Hb med hjälp av en justeringsfaktor. Medel-THV var nästan 250 ml större hos HFpEF-patienter jämfört med kontroller. Medel-VO₂peak var mer än 1000 ml lägre hos patienterna jämfört med kontroller. Medel VO₂peak/THV-index som beräknats för patienter var mindre än hälften så högt som index beräknat för kontroller. Att justera index mot b-Hb påverkade inte index signifikant. Studien begränsades av mängden deltagare, men fynden indikerar att VO₂peak/THV-index kan användas för att skilja HFpEF-patienter från friska kontroller.

Extended Spectrum β-Lactamases (ESBLs) produceras av bakteriefamiljen Enterobacteriaceae, främst av E. coli och K. pneumoniae. Eftersom dessa arter är bland de vanligaste orsakerna till urinvägsinfektioner och sepsis är ESBL-produktion ett allvarligt problem.

ESBL är också oroande eftersom det sprids epidemiskt. Detta möjliggörs av att generna som kodar för ESBLs (s.k. bla-gener) ligger på plasmider, som replikerar och sprider de replikerade plasmidkopiorna självständigt. Plasmider replikeras som s.k. replikon. Plasmider med samma replikonvariant tillhör samma plasmidfamilj.

Syftet med detta arbete var att detektera plasmidfamiljer som bär bla-gener i E. coli och K. pneumoniae isolerade från kliniska prov (n = 6) och miljöprov (n = 22) från Helge Å. Plasmidfamiljernas prevalens undersöktes, liksom sambandet mellan plasmidfamiljer och bla-gener.

Plasmidfamiljerna detekterades med ett PBRT-kit (PCR Based Replicon Typing), ett multiplext PCR-kit som detekterade 30 replikon varav 27 replikon som representerar de 27 plasmidfamiljer som finns i Enterobacteriaceae och tre nya replikon.

Plasmidfamiljen IncF var vanligast förekommande i båda arter i både kliniska isolat och miljöisolat. IncF verkade förekomma för alla undersökta typer av ESBL, men det var generellt svårt att förknippa en bla-gen med en plasmidfamilj, eftersom de flesta isolaten bar flera bla-gener och flera plasmidfamiljer.

Ansamling av amyloid beta (Aβ) i de extracellulära miljöerna är associerad till många svåra sjukdomar som Alzheimers och ålders-relaterad makuladegeneration (AMD). Amyloider karaktäriseras av att de är olösliga, toxiska mot neuron och orsakar därför svår skada. AMD är den ledande orsaken till blindhet och irreversibelt förlorande av skarp syn då Aβ manifesterar i makula. I AMD orsakar Aβ inflammatorisk aktivitet där det retinala pigmentepitelet bryts ned och ljuskänsliga fotoreceptorer dör genom apoptos. Idag lever ca 150 miljoner människor med AMD där mänga har svårt att utföra vardagliga uppgifter till följd av förlust av skarp syn.

Idag är Kongo röd en av de vanligaste metoderna för att visualisera amyloider in vitro. Den patogenes som orsakas av amyloider kan analyseras med immunofluorescens och immunohistokemi.

Syftet med studien var att undersöka förekomst av amyloider i samband med celldöd i näthinna från gris, undersöka den patogenes som amyloider orsakar med immunofluorescens och immunohistokemi, samt undersöka om det finns korrelation mellan amyloider och celldöd. Resultatet visade att amyloider var förekommande i näthinnan och hade orsakat celldöd och ansamling av aggresomer. Amyloider och den patologi som orsakats kunde visualiseras i det yttre lagret av näthinnan.

Kommunalt avloppsvatten innehåller stora mängder föroreningar bland annat organiskt material som påverkar organismerna i naturen. Reningsverken runtom i Sverige arbetar ständigt för att minimera utsläppen av föroreningar. Det är viktigt att kontinuerligt analysera vattnets kvalité för att kontrollera reningsverkets funktion. Total Organic Carbon (TOC) och Chemical Oxygen Demand (COD) är två analysmetoder som används för att mäta organisk halt i avloppsvatten. Från COD-analysen uppkommer farligt avfall som innehåller kvicksilver varför analysmetoden enligt EU-direktiv ska fasas ut. TOC-analysen föreslås som ersättningsmetod. Syftet med rapporten är att presentera omräkningsfaktorer mellan de två metoderna. Ett stort antal mätdata, erhållna från tidigare utförda analyser vid Centrala reningsverket i Kristianstad, utgör grunden för beräkningarna. Resultaten visar en spridning av omräkningsfaktorerna för olika inkommande avloppsvatten medan variationen är mindre för utgående avloppsvatten. För inkommande vatten gjordes tre grupperingar av reningsverk och omräkningsfaktorn mellan COD/TOC bestämdes till 3,3, 3,8 respektive 4,2. För utgående vatten gjordes två grupperingar och omräkningsfaktorn bestämdes till 3,0 respektive 3,6. För att understryka reningsverkets resultat vid rapporteringen till olika myndigheter har ett nytt kontrollkort för TOC-analysen tagits fram.

Läkemedelsverket gav i september 2015 ut en rapport med titeln ”Miljöindikatorer inom ramen för nationella läkemedelsstrategin (NLS)”. Rapporten indikerar bland annat stora kvalitetsbrister i tidigare utförda analyser av läkemedel i miljön under åren 2002-2013, men betonar också vikten av att samordna framtida nationella läkemedelsanalyser för att bättre använda våra offentliga resurser. I rapporten skriver man följande: ”Allra högst prioriterad ansåg arbetsgruppen att indikatorn ”mäta halter av läkemedelssubstanser i miljö” vara. Detta beroende på att det utöver att det är av stor vikt att följa utvecklingen av läkemedelsrester i miljön över tid för att utvärdera effekten av genomförda insatser, så ansåg arbetsgruppen att det finns stora möjligheter att optimera användningen av de offentliga resurserna genom en bättre samordning av mätningar i miljön. Många mätningar har gjorts historiskt av olika offentliga aktörer utan någon samordning.” Mot bakgrund av detta, och som svar på ett nationellt behov, åtog sig Högskolan Kristianstad (HKR) genom Ola Svahn och Erland Björklund, båda verksamma vid MoLab, Krinova Incubator and Science Park i Kristianstad, att leda denna interkalibreringsstudie för läkemedelsanalys i miljö-vattenprover av olika typ. Arbetet har skett på uppdrag av Havs- och Vattenmyndigheten som finansierat arbetet via bidrag ur havs- och vattenmiljöanslaget och i samarbete med fyra andra analyslaboratorier vid Umeå Universitet (UU), Sveriges Lantbruksuniversitet Uppsala (SLU), Svenska miljöinstitutet Stockholm (IVL) samt Aarhus Universitet Danmark (AU). Total deltog därmed 5 laboratorier, alla med tidigare erfarenhet av läkemedelsanalys i miljöprover.

Abstrakt

Bakgrund: Det är viktigt att förebygga att baketerier bildar biofilm på medicinska katetrar. Biofilmsbildning är associerad med minskad känslighet för antibiotika och utvecklandet av antibiotikaresistens. Problemet behöver lösas både genom att både förbygga bildandet av biofilm och genom att utveckla nya sorters antibiotika som påverkar bildandet av biofilm. Antimikrobiella beläggningar på medicinska material minskar andelen bakterier som fäster på ytan av t.ex. katetrar och minskar andelen kateterrelaterade infektioner. Bactiguards beläggningen är ett exempel på en förebyggande metod. Om Bactiguards beläggning coating påverkar själva bildandet av biofilm och produktionen av extracellular polymeric substances (EPS) är ännu inte tillräckligt kartlagt.

Metod: Mängden biofilm som bildats på ytor med Bactiguards beläggning jämfördes med obehandlade ytor genom att färga in EPS. Tre olika bakteriearter odlades separat och tillsammans.

Resultat: Alla tre bakterierarter bildade biofilm på Bactiguardbelaggda ytor, bakterietillväxten var signifikant lägre på de Bactiguard coatade microtiterplattor jämfört med obehandlade mikrotiterplattor. Kvantifiering av EPS lyckades inte. Efter 4-8 h såg kolonialisering av S.epidermidis annorlunda ut på Bactiguard coatade ytor jämfört med obehandlade ytor.

Diskussion: Den antibakteriella effekten hos Bactiguard coatade katetrar verkar vara mer kopplad till en minskning av bakteriernas vidhäftning till ytan. Coatingen behöver optimeras för vidare studier på mikrotiterplattor.

Hjärtsvikt är en hjärt-kärlsjukdom som drabbar allt fler människor i världen. Varje år söker ungefär en miljon patienter i U. S. A vård för symptom för hjärtsvikt. Kronisk hjärtsvikt delas in efter ejektionsfraktion, bevarad och reducerad. Vid bevarad ejektionsfraktion är det ofta en sämre fyllnad av vänster kammare. Magnet resonans tomografi (MR) är en undersökningsmetod som använder kroppens egna vätejoner för att skapa en bild med hjälp av ett starkt magnetfält och anses vara ”gold standard” för att mäta hjärtats volymer och massa. Syftet med den här studien var att jämföra vänster kammarvolymer, massa och funktion hos hjärtsviktspatienter med bevarad ejektionsfraktion och friska kontroller. Sju patienters och åtta friska kontrollers hjärtan undersöktes med magnetkamera på Skånes Universitetssjukhus i Lund. Bilderna analyserades genom manuell utlinjering av vänster kammare. Ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna kunde visas. I motsats med tidigare studier visade den nuvarande studien ingen skillnad i vänster kammarvolymer, massa och funktion. Dock kan den nuvarande studien anses vara begränsad på grund av det låga antalet patienter och kontroller. 

 I denna studie jämfördes två olika metoder för att analysera cerbrospinalvätska (CSF); spinal-protein och spinal-albumin. Syftet med studien var att undersöka om spinal-albumin som baseras på turbidimetri skulle kunna ersätta spinal-protein som baseras på spektrofotometri. Denna används idag som rutinanalys på laboratoriet för klinisk kemi på S Södra Älvsborgs sjukhus (SÄS). 35 prover analyserades, tagna från det CSF -prover som ankom till SÄS. Varje prov kördes två gånger med respektive metod. Studien visade en god korrelation mellan metoderna, dock visade Bland-Altman diagram mindre spridning av värdena som erhölls med albumin-metoden. Resultaten för albumin jämfördes mot Sahlgrenska universitetssjukhus (SU) resultat, då albumin-metoden ingår i deras rutiner.  

Studien visade också att de dagliga kontrollerna som kördes ej var lämpade för albumin metoden, då både innehåll och koncentration inte var anpassad till spinalprover. Kontrollerna kommer att bytas ut mot andra mer lämpade kontroller. Metoden för spinal-albumin kommer att kunna ersätta total-protein som rutinanalys av CFS.

INTRODUCTION: Venous thromboembolism (VTE) is a complex disease that aggregates in families. Both acquired and genetic risk factors are important. Proper recognition and management of high-risk individuals are important.

AREAS COVERED: The genetic risk factors for VTE, the clinical consequences, and future perspectives are summarized. Classical thrombophilia i.e. factor V Leiden (rs6025), the prothrombin G20210A mutation (rs1799963), deficiencies of antithrombin, protein C, and protein S and the recent findings from genome wide association studies (GWAS), transcriptome-wide association studies (TWAS), genetic risk score (GRS), VTE candidate genes, expression studies, animal studies, studies using next generation sequencing, pathway analysis, and clinical implications are discussed.

EXPERT OPINION: Screening of inherited thrombophilia should be performed in special cases. Identification of strong risk variants might affect the management. The increasing number of genetic risk variants is likely to change management of VTE.