The rural areas in the Gaza Strip suffer from the problem of sanitation and organic waste as well as electricity and cooking fuel. In this thesis, the biogas plant was designed to solve those problems based on the fixed dome plant design as shown in Figure 3 and4. Therefore, the efficiency and selectivity was good for biogas plant which is easy for the local people disposal of organic waste and wastewater as well as self-sufficiency of biogas for cooking and electricity for the family. The sediments from the biogas plant are also used as fertilizers in agriculture. Thus it is possible to know the amount of biogas production, the cost of biogas, the amount of fertilizer, the cost of fertilizers and the amount of disposal of organic waste and wastewater. The calculation shows that the size of digester which is equal to 12 cubic meters as shown in figure 4.The construction is cost of $ 930 as shown in Table 2. Through the results will be disposed of organic waste, wastewater and manure are about 48 kilograms per day for the family. The Biogas is produced 0.5 tons of biogas is estimated about $ 100 in rural areas in the Gaza Strip. It is also produced fertilizers equivalent of $ 113 per month. So the results and calculations are clear that the rural family is self-sufficient of biogas, the dispose of organic waste and wastewater and agricultural growth by the fertilizers from the biogas plant. 

Granular activated carbon (GAC) filters can be used to reduce emissions of organic micropollutants via municipal wastewater, but it is still uncertain to which extent biological degradation contributes to their removal in GAC filters. ¹⁴C-labeled organic micropollutants were therefore used to distinguish degradation from adsorption in a GAC-filter media with associated biofilm. The rates and extents of biological degradation and adsorption were investigated and compared with other biofilm systems, including a moving bed biofilm reactor (MBBR) and a sand filter, by monitoring ¹⁴C activities in the liquid and gas phases. The microbial cleavage of ibuprofen, naproxen, diclofenac, and mecoprop was confirmed for all biofilms, based on the formation of ¹⁴CO₂, whereas the degradation of ¹⁴C-labeled moieties of sulfamethoxazole and carbamazepine was undetected. Higher degradation rates for diclofenac were observed for the GAC-filter media than for the other biofilms. Degradation of previously adsorbed diclofenac onto GAC could be confirmed by the anaerobic adsorption and subsequent aerobic degradation by the GAC-bound biofilm. This study demonstrates the potential use of ¹⁴C-labeled micropollutants to study interactions and determine the relative contributions of adsorption and degradation in GAC-based treatment systems.

Introduction: Currently, wastewater treatment plants (WWTPs) do not efficiently remove pharmaceutical substances (PS). Thus, such substances are now frequently found in aquatic ecosystems worldwide. Also, concentrations of some PS in treated effluents exceed Environmental Quality Standards proposed by EU legislation. One resource-efficient option for increasing PS removal in WWTP effluents is to use constructed wetlands (CWs) as an attenuation step (Breitholtz et al. 2012; Li et al. 2014). However, very little research has been done on how to maximize the PS attenuation capacity of CWs. Therefore, a project with the aim to investigate reduction of different pharmaceutical substances in CWs with different vegetation compositions and water depths, was performed at the Experimental Wetland Area (EVA) located 20 km north of Halmstad, Sweden. 

Kristianstads reningsverk är dimensionerat för 205 000 pe. En ny utbyggnad av verket är inplanerad för att förbereda för ökade krav på reningsgraden respektive större utveckling av staden. Verket ska i det närmaste öka sin kapacitet till 350 000 pe.Det första reningssteget är av avgörande betydelse då dess avskiljningsgrad kan påverka respektive medfölja hela den efterföljande processen, från dess början till dess slutgiltiga produkt: slammet. Utan den mekaniska förbehandlingen skulle föremål och partiklar följa med vattnet in i verket och förorsaka driftstörningar i form av igensättning i och slitage av maskiner och pumpar.Reningsverket i Kristianstad har otillräcklig separering av föroreningar i den första fasen av reningen, dvs. mekanisk rening i form av galler. Trappstegsgallret släpper igenom alldeles för stora mängder föremål, såsom bindor, tops, hår, fibermaterial och servetter av olika material.Syftet med studien är att undersöka ekonomiska konsekvenser av att byta filter. Otillräcklig eliminering av fasta föroreningar i det inkommande vattnet genom trappstegsgallret, förorsakar onödiga kostnader för verket. En likhetsgranskning mellan nuvarande utgifter och eventuellt investering i det nya hålplåtsgallret ligger centralt i projektet. Undersökning av annuitetsmetoden vid inköp av varor påvisar att investering i det nya gallret som skulle kosta ca 3 mkr (grundinvestering) och genom beräkningar med hjälp av annuitetsmetoden skulle kapitalsatsning vara vid konstant inbetalning av summan 513 tkr per år under ekonomiskt livslängd 15 år. Differensen mellan satsning i de nya gallerna samt underhållsutgifter (397 tkr) för de nuvarande Step-Screen gallret är 513 tkr minus 397 tkr pekar på resultat 116 tkr. Det tyder på att investering i det nya gallret EscaMax kommer att kosta varje år 116 tkr mer än det görs i dagsläget. Det måste nog poängteras att det togs ingen hänsyn till underhållskostnaderna för de nya hålplåtsgallerna i beräkningar.

Idag står vi inför ett tämligen nytt miljöproblem och det är mikroplast. Det finns överallt, i vår mat, i vårt dricksvatten och i vår miljö. Kunskapsläget om vilka konsekvenser det har på vår hälsa eller på vår miljö är väldigt liten trots att det belyses alltmer från forskningshåll och media. Detta arbete är en litteraturstudie som vill se hur mikroplast uppstår och om där finns något vi kan göra åt situationen. Avgränsningen är satt till dagvatten och till Sverige. Indata till arbetet har skett via OneSearch, hemsidor, Svenskt vatten och litteratur. Ur frågeställningarna mynnade svaren ut i vilka uppkomstkällorna är, att mikroplastpartiklar kan vara både hem och transportmedel för patogener och miljögifter samt handlingsplaner. Utifrån de förslag som sammanställdes för handlingsplanerna för lokal nivå kan dessa ses som en vägledning för en reduktion av både uppkomst och spridning mikroplastpartiklar.

Detta examensarbete behandlar slamhanteringen på Sibbhults avloppsreningsverk (Sarv).

I denna rapport tas det upp hur avvattningen och förtjockningen av slammet går till i dagsläget och vilka förändringar som kan göras för att förbättra dessa processer.

Här visas även vilka eventuella vinster som kan fås med förändringar och eventuella investeringar i en avvattningsapplikation. Redan med små medel kan förtjockningen av slammet förändras, även om det inte införskaffas en mekanisk avvattnare, som t ex med inblandning av polymerer i avloppsvattnet.

För att finna olika fungerande alternativ har information insamlats från flera företag som tillhandahåller applikationer för slamavvattnare. Information har även införskaffats genom egen erfarenhet under min verksamhetsförlagda utbildnings (VFU) period på SArv, och vid diskussion med personal som arbetar vid vatten- och avloppsreningsverken i Östra Göinge kommun.

Rapporten är ett resultat av en undersökning som initierades av att man i Motala kommun ville sluta använda sig av kloramin för dricksvattendesinfektionen vid sitt ytvattenverk i Råssnäs. Man ville utesluta ammoniak vid dricksvattenframställningen och övergå till att enbart desinficera med hypoklorit. Råssnäs tar sitt råvatten från Vättern och det färdiga vattnet distribueras sedan upp till 30 km från verket. I samband med att man ville göra förändringen var man intresserad av att veta hur man utför desinfektion vid andra vattenverk med liknande förutsättningar d.v.s. råvatten från Vättern och långa distributionsvägar. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar valdes kommunerna Askersund och Jönköping samt kommunalförbundet Skaraborgsvatten ut för att tillfrågas om hur man där arbetar med sin dricksvattendesinfektion. Undersökningen begränsas av att endast tre kommunala aktörer deltog men dessa bedömdes vara de som bäst uppfyllde de angivna förutsättningarna. Från de avgivna svaren kan man dra slutsatsen att båda metoderna, desinfektion med kloramin eller enbart hypoklorit, används och tycks fungera bra. Problem uppstår i första hand under den varma delen av året då vattnet i ledningarna värms upp vilket kan främja den mikrobiella tillväxten. Åtgärden blir i sådana fall i första hand att utföra stödklorering ute på nätet. Desinfektions metoderna mella kommunerna/kommunalförbundet varierar. I Askersund doseras endast hypoklorit och man har inga erfarenheter från andra metoder. I Jönköping har man i sitt största verk nyligen övergått från kloramin till enbart hypoklorit och fick i samband med detta under den första tiden många klagomål på dålig smak och lukt hos dricksvattnet. Problemen avtog efterhand och efter ett halvår hade klagomålen upphört. Man tror att störningarna uppstod då biofilmen i ledningsnätet regerade på den kraftigare kloreringen för att därefter gradvis anpassa sig till nya förhållanden. Skaraborgsvatten använder sig av både förklorering med hypoklorit samt efterklorering med klor och ammoniak. Halva klormängden bildar då kloramin med ammoniaken medan den andra halvan reagerar med en momentan desinficerande effekt. De erhållna svaren visar också att UV-ljus används, eller planeras att användas, och byggs ut inom verksamheten hos alla de tre tillfrågade dricksvattenproducenterna. Rådet till Motala blir att man provar att avsluta ammoniakdoseringen och övergår till enbart hypoklorit. Dock bör man under en tid efter förändringen, för att undvika att störningar uppstår, utöka kontrollen av vattnet genom extra provtagning på lämpliga platser ute i ledningsnätet och då framförallt efter sommaren då vattnet är som varmast. Det är även lämpligt att förbereda för att kunna stödklorera, förslagsvis ute vid tryckstegringsstaioner, samt att ytterligare bygga ut användningen av UV-ljus ute på nätet vid t.ex. tryckstegringar och reservoarer.

Björnekulla Fruktindustrier AB i Åstorp vill minska kostnaderna för sin vattenförbrukning i fabriken. Det är endast en liten del av den totala vattenkonsumtionen som hamnar i slutprodukten. Majoriteten av vattnet går åt för tvättning av råvaror och maskinell utrustning. Anledningen till att kostnaderna är höga är den stora andel kommunalt vatten som fabriken köper in. För att minskaden andelen har jag undersökt två alternativ, ett eget reningsverk för återanvändning av vatten och en ny vattentäkt. För att undersöka möjligheten för ett reningsverk har jag analyserat det aktuella vattnet och sorterat ut de ämnen och parametrar som är utanför gränsvärden. Lämpliga reningssteg för att reducera och korrigera dessa parametrar har dimensionerats och sats ihop till ett komplett reningsverk. Att anlägga en ny vattentäkt och tillföra fabriken rent grundvatten är ett enkelt alternativ för att minska kostnaderna. Geologiskt ligger dock fabriken i ett svårt område och det kan vara svårt att hitta tillräcklig mängd vatten.

Resultatet är ett förslag som kommer minska fabrikens kostnader avsevärt.

Hultafors och Olsfors är två mindre samhällen i utkanten av Bollebygds kommen. Samhällena har ett gemensamt spillvattennät med reningsverk i Olsfors. Spillvattnet som kommer till reningsverket är speciellt efter stora nederbördsmängder utspätt av en stor mängd tillskottsvatten. Det beror på att förutom det vatten som spolas ut i fastigheternas avlopp läcker en stor mängd ovidkommande vatten såsom dagvatten, grundvatten, sjövatten och markvatten in i ledningssystemet på olika sätt. Tillskottsvatten i stora mängder för med sig problem med bräddningar då reningsverket inte hinner ta emot de stora flöden som ibland uppstår. Att spillvattnet blir utspätt leder också till högre kostnader för pumpning och behandling av spillvattnet. I projektet som beskrivs i denna rapport studeras några rapporter om tillskottsvatten. Vanliga metoder för att lokalisera källorna till tillskottsvatten sammanställs och utgör grunden för ett förslag till åtgärdsplan. Syftet med åtgärdsplanen är att systematisera det pågående arbetet med att identifiera källor till tillskottsvatten i ledningsnätet i Hultafors och Olsfors. Även ett antal nyckeltal för spillvattennätet tas fram. Dessa nyckeltal visar på mängd och typ av tillskottsvatten som förekommer. Genomförande av åtgärdsplanen kommer att innebära ytterligare planering inför vilken bland annat krav och tillgång till resurser behöver specificeras.

I april 2017 infördes bevattningsförbud i Halmstads och Laholms kommuner inför en hotande vattenbrist sommaren 2017. Syftet med det här arbetet är att undersöka möjligheterna att minska dricksvattenförbrukningen vid Västra Strandens reningsverk i Halmstad kommun genom att återanvända avloppsvatten i reningsverkets processer. Vattenförbrukningen i olika processer har undersökts samt möjligheterna att använda återvunnet avloppsvatten i dessa. Kvaliteten på utgående avloppsvatten vid verket har undersökts samt vilken kvalitet som kan vara nödvändig i olika processer. Vid vissa processer i verket används redan återvunnet avloppsvatten för spolning och spädning. Resultatet av undersökningen visar att polymerberedningen är en stor vattenförbrukare på reningsverket. Det kan dock vara problematiskt att frångå användningen av dricksvatten här då polymerberedningen är känslig för suspenderad substans och eventuella kloridrester i vattnet. Andra möjliga användningsområden för återvunnet avloppsvatten på reningsverket är som spolvatten, i föravvattnaren och för att späda slam.

Österbybruks vattenverk har haft problem med höga mängder järn och mangan vid en av de tre råvattentäkter (Kyrkholmen) som används i nuläget. Delar av det nuvarande processteg som behandlar reduktionen av dessa ämnen byggdes i början av 70-talet och behöver nu ses över. Utöver detta har Östhammars kommun, som vattenverket ligger i, haft problem med tillgången av råvatten.För att motverka detta har man nu påbörjat bygga en vattenledning mellan Österbybruks vattenverk och Örbyhus vattenverk som ligger i grannkommunen Tierp. Utifrån detta har olika driftstrategier tagits fram som kommer påverka beslutet om hur man bör hantera mängden järn och mangan i råvattnet från Kyrkholmen. En nulägesanalys sammanfattar även den situation som vattenverket och kommunen befinner sig i. Flera tekniker har analyserats i denna förstudie genom SWOT-analyser. Två alternativ väger tyngre i slutändan: antingen förnya nuvarande teknik och optimera driften eller införskaffa en bioreaktor som genom mikrobiologisk aktivitet oxiderar järn och mangan i råvattnet. Ytterligare förslag till kompletterande och förebyggande rening föreslås angående halten av organiskt material som finns i Kyrkholmens råvatten.