Omsorg utgör ett grundläggande begrepp ifråga om utbildning. Den pedagogiska filosofen Nel Noddings (2013) hävdar att: ”Det huvudsakliga syftet med varje utbildningsinstitution måste vara upprätthållande och stärkande av omsorg.” (s. 172). Föreställningen att barn och elever ska utvecklas till ”goda och ansvarstagande samhällsmedborgare som visar respekt och omsorg för andra” har en stark position i svenska läroplaner (Colnerud & Thornberg, 2003). I svensk förskoletradition utgör omsorg ett centralt värde. Verksamheten präglas (ännu) i hög grad av omsorgsrationalitet (Persson, 2008). Sedan en tid har diskursen om förskolan emellertid gått i riktning mot kunskapsorientering; undervisning och lärande betonas medan omsorg tonas ner (Löfdahl, 2014; Löfdahl & Folke-Fichtelius, 2014). Ur ett övergripande pedagogiskt perspektiv får omsorg en alltmer undanskymd plats. I den ”kunskapseffektiva” diskurs (Aspelin & Persson, 2011) som dominerar i ”mätningens tidevarv” (Biesta, 2011) överskuggas grundläggande värden av krav på standardiserad utbildning. Förändringen motiverar en diskussion om begreppet pedagogisk omsorg. Litteraturen inom området är under tillväxt, men begreppet saknar tydlig definition (Rose & Tingley, 2008). Min presentation (se vidare Aspelin, u.p.) vill bidra genom att föreslå en relationell definition. Stöd tas i Noddings relationella omsorgsteori (2013; 2005a; 2005b; 2002). Min tankegång byggs upp i tre steg: i) från Noddings generella omsorgsbegrepp och, mer specifikt, hennes distinktion mellan ”naturlig omsorg” och ”etisk omsorg”, går steget vidare till ii) en definition av ”professionell omsorg”, för att slutligen landa i iii) en definition av ”pedagogisk omsorg”. Tankegången mynnar ut i föreställningen om pedagogisk omsorg som ett skeende mellan pedagog och barn, där såväl naturlig omsorg som etisk omsorg ingår. Omsorg som omedelbart växelspel, där barnet får svar på sin existentiella undran ”Bryr du dig om mig?”, antas spela en essentiell, men immanent roll i (förskole)pedagogisk verksamhet.