Syftet med uppsatsen är att undersöka hur finska speciallärare och rektorer på högstadiet

arbetar och upplever uppdraget specialpedagogik. I uppsatsen undersöks vilka faktorer som styr det specialpedagogiska arbetet och hur de finska speciallärarna och rektorerna uppfattar och implementerar begreppet inkludering samt hur de upplever sina yrkesprofessioner. Uppsatsen har en kvalitativ ansats där semistrukturerade intervjumetoder använts när rektorer och speciallärare, på två högstadier i Vasa med omnejd, intervjuats. Ramfaktorteorin används när resultaten redovisas och med hjälp av teorin får vi fram vilka kulturella och materiella faktorer som bidrar och formar det specialpedagogiska arbetet. Resultaten visar att specialpedagogiken på skolorna är en naturlig del av skolsystemet. Det är enkelt för eleverna att få hjälp av speciallärarna. Elevernas kunskapsinlärning är en central faktor i skolsystemet och även i det specialpedagogiska arbetet. Största delen av speciallärarnas arbetstid går åt till undervisning. Det finns tydliga strukturer för hur det specialpedagogiska stödet ska fungera på skolorna. Det tycks finnas ett finskt sätt att se på begreppet inkludering där rektorer och speciallärarna menar att elevernas kunskapsinlärning är överordnad uppgift och då spelar det ingen roll ifall alla elever inte delar en gemensam lärmiljö, utan det viktigaste är att alla elever klarar den finska grundskolans kunskapskrav och i förlängningen blir inkluderade i samhället.