Detta arbete är en uppföljningsstudie av ett projekt där 30 elever i åk 2 och 3 fick intensivundervisning i matematik för ungefär två år sedan. I studien ingår 13 av de elever som fick intensivundervisning, samt deras lärare och vårdnadshavare. Resultatet har analyserats utifrån enkäter, intervjuer samt resultat från talförståelsetest.

För analys av arbetet används Vygotskijs teori om den närmaste utvecklingszonen samt Kilpatrick m.fl:s modell för utveckling av matematiskt kompetens. Enligt Vygotskijs teori bör undervisning för att vara fruktbar utgå ifrån det eleven kan och fokusera på det eleven ännu inte kan, men klarar av med hjälp av någon annan. Kilpatrick m.fl:s modell innebär att matematikundervisning behöver beröra fem olika delar för att hjälpa eleven att uppnå matematisk kompetens nämligen logiska resonemang, problemlösning, begreppsförståelse, förtrogenhet och goda färdigheter.

Resultatet på testerna visar att en del elever förbättrade sina matematikkunskaper under intensivundervisningen och fortfarande ligger bättre till i matematik jämfört innan intensivundervisningen. Många elever har dock fallit tillbaka till samma nivå som de hade före intensivundervisningen. Ett fåtal elever förbättrade aldrig sina resultat. Resultaten från utvärderingarna som elever och vårdnadshavare gjort visar däremot att nästan samtliga elever och vårdnadshavare upplever att eleverna förbättrade sina matematikkunskaper under intensivundervisningen och att de fortfarande tycker att matematik är lättare och roligare nu än de tyckte innan de fick intensivundervisning. Eleverna har fått bättre självförtroende och mer positiv inställning till matematik. En del elever har fått mer positiv inställning även till skolarbete som inte handlar om matematik.