Forskning om lärares relationskompetens/relationella professionalism kan ses som ett delområde inom forskningsområdet relationell pedagogik. Det är under stadig tillväxt, synligt inte minst i Skandinavien (se t.ex. Juul & Jensen, 2003; Fibaek Laursen 2004; Aspelin, 2005; Holmgren, 2007; Sandvik, 2008; Nordenbo m.fl., 2008; Frelin 2010; Andrén, 2012; Herskind, Fibaek Laursen & Nielsen, 2014; Jensen, Bengaard Skibsted & Vedsgaard Christensen, 2015; Klinge, 2016 u.p.). Forskningens inflytande avspeglas i policydokument för lärarutbildningar, kanske särskilt tydligt i Danmark. Empiriska forskare och teoretiker har lagt in olika innebörder i begreppet men, som Herskind m.fl. (2014) framhåller, råder det tämligen god överensstämmelse om dess allmänna innebörd: lärares relationskompetens rör förmågan att samarbeta med- och forma relationer till elever samt möta elever i en autentisk och professionell kontakt. Det finns emellertid, som Jensen m.fl. (2015) konstaterar, ”need for a more adequate and precise theoretical starting point for studies in this field” (s. 203). Syftet med föreliggande presentation och artikel (Aspelin, 2016, u.p.) är att föreslå en relationsfilosofisk tolkningsram utifrån vilken grundläggande innebörder i begreppet lärares relationskompetens kan förstås. Stöd tas i Martin Bubers (1990) distinktion mellan ”det sociala” och ”det mellanmänskliga”. Utifrån den kan vi, menar jag, föreställa oss två former av relationskompetens; en där läraren med olika medel hanterar eller arbetar med sociala relationer (till elever och grupper av elever, mellan elever och mellan elev och lärandeobjekt) och en där läraren vänder sig till eleven som ”just denna bestämda andre” (Buber, 1990, s. 26) och där ett mellanmänskligt möte initieras. Formerna kan benämnas ”förhållningssätt till relationer” respektive ”förhållningssätt i relationer”, men även en rad andra teoretiska koncept, såsom ”punktuellt perspektiv” – ”relationellt perspektiv” (von Wright, 2000; 2006) och ”pedagogiskt tillvägagångssätt” – ”pedagogiskt möte” (Aspelin & Persson, 2012) kan aktualiseras. I slutet av presentationen förs Johan Asplunds (1991) begrepp ”fixeringsbild” fram, vilket antyder en riktning för hur tolkningsramen kan användas i empiriska studier.