De stora arealer med varierande utmarker som fanns innan jordbruksreformerna genomfördes i början på 1800-talet, är idag kraftigt reducerade. Detta på grund av att den tidigare så viktiga utmarken, i många fall, antingen blev uppodlad eller planterad med skog. I mitt arbete har jag valt att studera om tillfälliga störningar i form av uppodling respektive granplantering har påverkat vegetationen i nuvarande betesmarker. Två olika betesmarker valdes ut i Hörby kommun, Skåne. En del av den ena betesmarken blev uppodlad i början av 1900-talet medan en del av den andra betesmarken blev planterad med gran. Fältskiktet inventerades, dels i de områdena där den tillfälliga störningen förekommit samt i de områden som varit kontinuerlig betesmark. En jämförelsestudie mellan den kontinuerligt betade marken samt den störda marken gjordes sedan i de båda områdena. Resultatet som erhölls visade på att det inte fanns någon skillnad i artantalet på det område som varit uppodlad. I området där granplanteringen fanns visade resultatet däremot på en signifikant skillnad. En förklaring till att det inte fanns någon skillnad i det uppodlade området är sannolikt att tiden som gått sen marken återställdes till betesmark varit tillräcklig för att marken skulle bli lika artrik som den kontinuerligt betade marken. En annan viktig faktor var att de omgivande betesmarkerna sannolikt bidragit till att spridningen av arter underlättats. I den granplanterade marken har orsaken till ett lägre artantal troligen varit en effekt av den försurning som kan ske i marken av granen och dess barr. En mindre trolig teori till det lägre artantalet skulle också kunna bero på att arterna helt enkelt har problem att sprida sig till den granplanterade marken. Tack vare den omgivande betesmarken med lång kontinuitet ansågs det ändå finnas goda möjligheter för en gynnsam spridning av arter vilket i sin tur medför att artantalet kommer att öka med tiden.