I dagens svenska skola används olika typer av digitala system för att underlätta dokumentation och kommunikation. Trots att digitala system används av lärare som ett medium för kommunikation av kunskap, så saknas en kunskapsteoretisk diskussion kring detta, med utgångspunkt från utbildningsvetenskapliga teorier. Syftet med uppsatsen är att, utifrån den professionella lärarens perspektiv, problematisera användandet av digitala system vid kommunikation av kunskap.

Teoretiskt vilar uppsatsen på utbildningsvetenskapliga teorier som tar sin kunskapsteoretiska utgångspunkt i poststrukturalism och pragmatism. Digitala system bär på implicita antaganden och designmässiga beslut som möjliggör ifrågasättande av systemens värdeneutralitet, till exempel gällande kunskapsteoretiska utgångspunkter. Två typer av digitala system behandlas, system för omdömesskrivning, samt digitala planeringsverktyg för undervisning.

Metoden är en teoridriven analys, där själva teorisammanställningen är en del av resultatet. Den sammanställda teoriramen appliceras i analysen på fyra konkreta exempel.

Resultatet visar att en rhizomatisk bild av kunskapsprocessen, hämtat från utbildningsfilosofen Inna Semetskys beskrivning, står i motsatsförhållande till den kunskapsstrukturering som förekommer i digitala system. En kritisk punkt att uppmärksamma, då det gäller användandet av digitala system för kommunikation av kunskap, är att det standardiserade ställs mot det unika. Det unika tilltalet mellan lärare och elev, som är centralt för utbildningsfilosofen Gert Biestas teorier om subjektifiering, riskerar att gå förlorad. Lagring och sammanställning av lärarnas kunskapsomdömen påverkar också lärare-elev kommunikationen genom möjligheten att omdömena kan komma att ingå i andra kontexter. En slutsats av studien är att utbildningsteori med pragmatism eller poststrukturalism som kunskapsgrund, står i en uppenbar dissonans med den kunskapsrepresentation som många digitala system bygger på.