Begreppet relationskompetens förknippas i Skandinavien främst med forskning som rör lärarprofessionen (t.ex. Gannerud 2003; Juul & Jensen 2003; Fibaek Laursen 2004; Aspelin 2005; Wedin 2007; Sandvik 2008; Frelin 2010; Herskind, Fibaek Laursen & Nielsen 2014). Den växande mängden forskning inom fältet speglas i dokument som ligger till grund för hur lärarutbildningar organiseras och genomförs i skandinaviska länder, tydligast framskrivet i det danska lärarutbildningsdokumentet Bekendtgørelse om uddannelsen til professionsbachelor som lærer i folkeskolen (2013). Lärares relationella kompetens beskrivs ofta som en förmåga att bygga och upprätthålla goda (respektfulla, omsorgsfulla och förtroendefulla) relationer med elever och andra för utbildningen viktiga parter. Forskningen inom fältet är inte omfattande och begreppsanalyser och begreppsdiskussioner är sällsynta. Frågor som vad lärares relationskompetens är, hur det främjar elevers lärande och hur det kan utvecklas i lärarutbildning, lärarfortbildning och pedagogisk verksamhet är fortfarande till stor del outforskade. Det aktuella projektet tar sikte på den första, mer teoretiskt formade frågan och vill bidra till en nyanserad definition av- och diskussion om begreppet. En genomgång av olika definitioner leder fram till ett antal förslag om hur begreppet kan förstås, där huvudpoängen är följande: lärares relationella kompetens manifesteras i två grundläggande dimensioner, här benämna ”pedagogiskt tillvägagångssätt” respektive ”pedagogiskt möte”. Dimensionerna har implikationer för hur lärarutbildning och lärarfortbildning – och överhuvudtaget lärares kunnande och professionalism – förstås.