Baserat på min forskning, på iakttagelser och reflektion i min undervisningsvardag, vill jag i ett kommande bokkapitel problematisera de estetiska ämnenas kreativa potential samt den kompetens som förväntas utvecklas genom de estetiska ämnenas medverkan i ett tematiskt eller integrativt kursinnehåll i förskollärarutbildningen. När estetlärare och forskare utmanar studenterna i en workshop eller i ett inspirationssammanhang blir en del studenter ofta osäkra inför vad som väntar. Andra studenter blir 23

inspirerade av uppgiftens kreativa frihet och utformning. Kanske reaktionen inte endast handlar om mötet med de estetiska formerna (kropp, form och känsla) utan den stora ovana studenterna har med sig genom hela skolsystemet av att ha arbetat med kreativa processer och problembaserat arbete. Undervisningen på högskolan kan inte desto mindre ses som ensidig i sin utformning som föreläsning, hemtentamen eller salstentamen. Det skulle krävas flera skilda och utmanande undervisningsformer för att utveckla vad Dewey kallar en kreativ vana hos studenterna (Dewey, 1910). En uppdelning av teori och praktik som inte förnyas genom handling och problemlösning leder till en förståelse av teori som något statiskt och en gång given. Dessa attityder möter vi lärare i studenternas rätt-och-fel-tänkande. Kunskap är dock alltid tillfällig i bemärkelsen att den ska omsättas och pröva sin relevans i handling. Handlingen ifråga ska utvecklas inom alla ämnen får att stödja ett intelligent lärande som innebär en kognitiv reflektion över situationen (Biesta & Burbules, 2003). Hur förstärker en problemlösande metod de estetiska ämnenas plats på förskollärarutbildningen? Här kan jag se att de estetiska ämnena bildar exempel på hur teori och praktisk handling, eller utforskande, samverkar. De praktiskt-estetiska ämnena är helt enkelt olika sätt att utforska genom aktivitet och reflektion.