För att identifiera, bedöma, diagnostisera och behandla nutritionsproblem krävs en strukturerad process som följer samma struktur som en vårdprocess [2]. Riskidentifiering och riskbedömning Alla patienter ska riskbedömas. Detta ska göras inom ett dygn efter inskrivningen genom en samlad bedömning av olika data. Fråga patienten, dennes närstående eller tidigare vårdenhet om: 1.Har du gått ned i vikt? – Ofrivillig viktförlust oavsett tidsförlopp och omfattning. 2.Kan du äta som vanligt? – Ätsvårigheter, till exempel aptitlöshet, tugg- och sväljningsproblem och motoriska funktionsnedsättningar. 3.Mät längd och vikt och räkna ut Body Mass Index. BMI=vikt i kg/längd x längd i m2. Patienter under 70 år är underviktiga om BMI är mindre än 20. Patienter över 70 år är underviktiga om BMI är mindre än 22. Risk för undernäring föreligger om patienten har en eller flera av dessa riskfaktorer. Det är viktigt att påpeka att dessa faktorer bara kan identifiera risken för undernäring. Ett lågt BMI utan viktförlust och ätsvårigheter behöver inte betyda ett behandlingskrävande nutritionsproblem. Det finns olika formulär för att identifiera och bedöma risken för undernäring, till exempel NRS-2002 (Nutritional Risk Screening – 2002) eller MUST (Malnutrition Universal Screening Test). De lämpar sig för akutsjukvård. MNA (Mini Nutritional Assessment) och MNA-SF (Mini Nutritional Assessment-Short Form) är anpassat för äldre individer, det vill säga 65 år och äldre. Varje verksamhet kan själv bestämma om man vill använda något av instrumenten. Förutsättningen är att det innehåller en sammanvägd bedömning av viktförlust, ätsvårigheter och BMI.