På senare tid har sambedömning, det vill säga att lärare tillsammans genomför eller diskuterar bedömning och/eller betygssättning, förts fram som en strategi for att få lärarnas bedömning och betygssättning mer likvärdig. Samtidigt har flera kommuner i Sverige gjort omfattande satsningar på olika former av sambedömning, men mer med anledning av sambedömningens förmodade positiva effekter på lärarnas bedömningskompetens och -praktik i riktning mot formativ bedömning an av likvärdighetsskäl. En intressant fråga är därmed vad som händer i mötet mellan kommuners och skolors strävan att förändra klassrumsbedömningen mot formativ bedömning å ena sidan och statsmakternas krav på ökad likvärdighet i bedömning av nationella prov och betygsättning å den andra. Syftet med denna artikel är att, utifrån en systematisk översikt om forskning kring sambedömning, diskutera möjligheten för sambedömning att leva upp till förväntningarna vad gäller ökad likvärdighet samtidigt som man har ett ökat fokus på kompetensutveckling och formativ bedömning.