Den här magisteruppsatsen skrivs inom forskningsfältet Svenska med didaktisk inriktning. Syftet är att undersöka hur tio elever ur en klass 9 uppfattar den svenskundervisning de deltagit i under sin högstadietid. Forskningsfrågorna fokuserar hur de förhåller sig till ämnet, vad de förväntar sig och vad de anser att de lärt sig. Även kontexten problematiseras.

Studien har en etnografisk, kvalitativ ansats och undersökningen görs i det egna klassrummet, vilket innebär att forskaren/läraren är samma person. De teoretiska redskap som används för att analysera elevernas uppfattningar är i första hand etablerade ämneskonceptioner så som svenska som färdighetsämne, som litteraturhistoriskt bildningsämne, som erfarenhetspedagogiskt ämne och som demokratiämne.

Undersökningen visar att elevernas bild av ämnet är splittrad, deras syn på ämnet går bara delvis att foga in under de etablerade svenskämneskonceptionerna. Eleverna uttrycker även ämnessyner som skulle kunna benämnas som någon typ av språkämne, framtidsämne eller kompetensämne. Eleverna visar på många sätt att de ser på svenskämnet som formaliserat. De ger uttryck för ett traditionellt färdigetsämne med inslag av erfarenhetspedagogiskt ämne som man ska ha nytta av någon gång i framtiden. Eleverna anser att man på svensk-lektionerna lär sig att läsa och skriva på "rätt" sätt. En grupp elever engagerar sig i uppgifter och diskussioner medan andra uppvisar ett visst motstånd som visar sig i pratighet och ointresse. Flertalet accepterar dock det svenskämne som presenteras trots att deras arbetssituation präglas av skolans kulturformer och påtvingad närhet till andra elever.Kontextens påverkan på klassrumssituation och lärande är stor.