Uppsatsen är en kvalitativ studie som bygger på åtta unga personers erfarenheter kring sina föräldrars skilsmässa. Syftet med studien var att se vilken inställning unga vuxna skilsmässobarn har till att själva ingå i nära relationer och/eller bilda familj och skaffa barn. Samt, att försöka få fram hur unga vuxna skilsmässobarn tror att deras syn på nära relationer har påverkats av att som barn ha varit med om en skilsmässa. Dessa frågor besvaras utifrån åtta halvstrukturerade intervjuer, där åtta unga vuxna medverkat, sju kvinnor och en man. Personerna i studien kommer alla från en uppväxt som inneburit att föräldrarna skilt sig innan informanterna fyllt 18 år. Alla som medverkat är idag mellan 20 och 30 år. Resultatet visare att de allra flesta av de jag intervjuade stöttar sina föräldrars skilsmässa, samt är positiva till att själva ingå i en nära relation. Teorin i denna studie utgår från en rad olika teoretiker som behandlat ämnet tidigare. Giddens, som säger att det på förhand kan vara svårt att veta hur ett barn eller ett vuxet skilsmässobarn kommer påverkas eller har påverkats av att föräldrarna skiljer sig, då det finns fler saker och faktorer i en individs liv som kan påverka henne. Bäck-Wiklund som menar att ”stanna för barnens skull” kan skada barnen mer än att få leva i en ”dålig kärnfamilj”.  Dalid som betonar de vuxna skilsmässobarnets eget ansvar över sitt egna liv samt paret Öberg som likt mig intervjuat just vuxna skilsmässobarn.