Syftet med denna uppsats är att belysa hur gymnasieelever menar sig uppleva och förhålla sig till sin diagnos. Uppsatsen utgår från Michel Foucaults teorier kring avvikelse, normalitet och den pastorala makten. Teorierna gör det möjligt att komma bakom etablerade normer och bidra till den pedagogiska yrkesrollens utveckling. Litteraturgenomgången fokuserar på forskning som behandlar specialpedagogik, diagnosens påverkan på självuppfattning och självkänsla och diagnosens roll i stigmatisering och stämpling av individer.

Uppsatsen har en kritisk forskningsansats för att försöka synliggöra bakomliggande orsaker till elevernas förhållningssätt. Den empiriska delen består av en kvalitativ studie där vi använder oss av semistrukturerade, personliga, intervjuer för att söka svar på hur sex gymnasieelever menar sig uppleva och förhåller sig till sina diagnoser. Intervjuerna genomfördes på en skola i Skåne. Det framkom att samtliga respondenter hyste en tilltro till experter, att diagnosen hade stor inverkan på deras skolgång och självuppfattning. Även en vilja att anpassa sig till normer, och korrigera sitt beteende därefter, uppdagades under intervjuerna. Elevernas förhållningssätt till diagnoserna varierade, men samtliga ansåg det positivt med en diagnos då medicinering och hjälp nu fanns att tillgå. Resultaten pekar mot en bekräftelse av Foucaults teorier om avvikelse, normalitet och den pastorala makten.