Här tar Lars-Erik Nilsson vid med vad han kallar ett Försvar för det transcendentala handledningsvåldet. Han menar, med utgångspunkt från kanske främst Biesta, att det alltid förekommer ett våld i en pedagogisk lärandesituation, då utbildning går ut på att skapa individuella subjekt. Vidare framhåller han ur ett positioneringsperspektiv att vi som individer alltid befinner oss i situationer där vårt handlande sätter ramar både för oss själva, men även för andra i situationen, vilket i sin tur innebär att våldet mellan olika individer finns där även om det mer sällan är tydligt aggressivt. Den diskretion som den handledande har och måste utöva, behöver en tillit från den handledde för att få någon nämnvärd effekt, trots att handledaren inte i någon starkare mening vet något om vad som kommer att bli resultatet av handledningsverksamheten. Det finns alltså alltid ett mått av okunskap eller risktagande i den process man ingår i.