Projektet omfattade en rad olika aktiviteter som tillsammans med andra aktörers insatser inom kommunen och Regions Skånes beroendevård bildar fungerande vårdkedjor för personer med missbruksproblematik i Bjuvs kommun. Sammanfattningsvis kan följande  aspekter och slutsatser om projektet lyftas fram: 

 ·      Dialogiska utredningar och utredningssamtal, med begränsat användande av ASI, där klienterna inbjöds till delaktighet och deltagande i sina egna utredningar, tillsammans med socialsekreterarna och i utformningen av individuella vårdplaner och genomförande av desamma.

• Utredningsarbetet och övrigt socialt arbete byggde på dialog och dialogiskt samspel i stödjande och utvecklande förändringsprocesser. Individuella samtal kompletteras alltmer med familjesamtal och nätverkssamtal utifrån systemiska metoder och idéer med öppna dialoger. ”Klienten som kärnan/en spindel i sitt nätverk” – det sociala arbetet blir att undersöka, förhålla sig till och arbeta med människor som blir och förändras inom kommunikationen och inom relationer till viktiga personer i sitt nätverk inkluderande såväl familj, släkt, grannar, arbetskamrater och vänner som professionella aktörer inklusive socialarbetarna.
• Både inom grupp- och individuellt inriktat arbete utvecklades reflekterande förhållnings- och arbetssätt. Metodiken reflekterande och delta-reflekterande team användes både i enskilda ärenden och i andra möten som t.ex. möten med samarbetspartners och kollegor.
• Inom gruppverksamheterna i projektet, dels en grupp med personer i underhållsbehandling, dels en s.k. mixgrupp med huvudsakligen personer med alkoholproblematik, innebar deltagandet att solidariskt ta ansvar för sig själv, varandra och andra dvs. en demokratisk inriktning med både individuell och samhällelig orientering. Både inom utredningsarbetet och i gruppverksamheten bemöttes klienter och deltagare som agenter i sina egna liv. De förväntades agera som aktörer inte som offer för en sjukdom eller negativa känslomässiga erfarenheter.
• Inriktningen i tillsynen av träningslägenheter och villkoren i det kontrakt som klienterna ska skriva på för att få rätt att bo i träningslägenheterna innebär att den slutna vårdens villkor flytta ut och in i öppenvården. Intrånget att personalen har rätt att genomsöka klientens hem och gå in med egen nyckel när som helst, är att betrakta som myndighetsutövning och innebär en kontraindikerande maktförskjutning i förhållande till vad som eftersträvas i relation till klienterna i övrigt (se ovan). Här görs klienterna snarare till rättslösa offer än ansvariga agenter i sina liv. 
• Särskilt noterades att de deltagare och klienter som lever i par uppgav sig klara sig bättre och mer varaktigt bli drogfria och leva under ordnande förhållanden än de som levde ensamma. I projektet uppmärksammades deltagarnas relationer såväl till varandra som till andra i deras nätverk och i samhället i övrigt. Vi blir i relation till varandra vilket gör det viktigt att både ta till vara och användning av relationer i förändringsarbete inom socialt arbete.
• Inga som helst intermezzon innehållande ens antydningar om hot och våld i samspelet mellan socialarbetare och klienter noterade – tvärtom klienterna värnade om och verkade skydda ”sina” socialarbetare.
• Projektet innebar oväntad öppen verksamhet då projektlägenhetens läge och utformning inbjöd till spontanbesök från klienternas sida. Personalens närvaro och tillgänglighet ingav trygghet och stöd.
• ”Bjuvsandan” som verkar skapa ”skillnad som gör skillnad” (Bateson, 2000) för klienterna i Bjuv:

1) Socialarbetare med hög tillgänglighet och öppenhet, erbjudande kontinuitet och inbjudande till dialog och samverkan,

2) Relationsinriktat socialt arbete – ”personalen är som mina vänner fast de inte är det” som en av deltagande klienter uttryckte det.

3) Flexibilitet, beredskap och öppenhet för att göra det ”lilla extra”, som det uttrycktes (jfr. Leppänen, 2007), det som spontant verkar naturligt att göra i sammanhanget och inom en ömsesidig relation mellan socialarbetare – klient.

•  Dialogisk samspel bygger på jämlik relation och innebär ömsesidig, spontan, inkännande och lyssnande responsivitet mellan deltagarna. Detta samspel blev till en levande struktur, en struktur som är i rörelse orienterade sig med den inriktning som växer fram inom det dialogiska samspelet. Inom projektet blev denna struktur bärandet för det samspel som växte fram mellan klienter – socialarbetare – deltagare som präglades av relationsskapande och tillit till både varandra, andra och processen.
• Projektledaren, som också är enhetens chef, har verkat med ömsesidig tillit till medarbetarna inom projektet under mottot ”frihet under ansvar”. Detta har givit stort utrymme för medarbetarna att själva forma och genomföra projektet.  Det demokratiska arbetssätt som genomsyrade gruppverksamheten kan sägas vara reflexivt genererat inom organisationen. Även om enhetschefen efterfrågat tydligare struktur i gruppverksamheterna i betydelsen av mer planerade och genomtänkta steg och större enhetlighet, så har projektets demokratiska inriktning där socialarbetarna kontinuerligt inbjudit, involverat, återkopplat och tillfrågat, deltagarna och klienterna i upplägg och genomförande av utredningar och gruppverksamhet, lett till en mångskiftande dialogisk struktur, som såväl ledning som deltagande personal och klienter känt igen och omfattats av.

 I relation till projektet och inom projektet har majoriteten av deltagande klienter berättat om förbättringar av deras sociala situation. Av de 54 klienter som varit aktuell under projekttiden har 18 följts upp personligen genom intervjusamtal. Av dessa 18 berättade 16 om varaktiga förbättringar genom kontakt med missbrukarvården i Bjuv och 2 talade om tillfälliga förbättringar. Av de övriga återfinns några inom ÖVC:s verksamhet, andra är fortfarande aktuella inom Vuxengruppen och andra klarar sig numera på annat sätt enligt socialarbetarna i Bjuv.

När projektet avslutades årsskiftet 2010/2011 hade antalet utredningar reducerats kraftigt liksom antalet placeringar i Bjuvs kommun. Frågan blev:

–    Hade socialtjänsten nu hjälpt och nått de män och kvinnor som behövde stöd och insatser för missbruksproblem inom kommunen?

Här belyses vad berättades om och om det som jag, som utvärderande handledare, coach och forskare, hörde och noterade inom projektet Bästa Vägen och Vuxengruppen i Bjuv.