Bakgrund: Förändringar i vår livsstil har lett till att diabetes typ 2 har blivit en global epidemi. Att försöka förändra beteendet och motivera patienter med diabetes typ 2 till egenvård är en central del av diabetesvården. Syfte: Beskriva olika tillvägagångssätt för sjuksköterskan att motivera patienter med diabetes typ 2 till livsstilsförändringar. Metod: En litteraturstudie baserad på 13 artiklar har gjorts. Artiklarna hittades via databaserna CINAHL och PubMed samt via manuell sökning varpå de analyserades och kvalitetsgranskades. Resultat: Patienter med diabetes typ 2 kan motiveras till livsstilförändringar genom individuell utbildning, gruppbaserad utbildning samt genom användning av motiverande samtal (MI). Vid individuell utbildning är det viktigt med ett personligt anpassat samtal. MI gjorde att patienterna förändrade sitt beteende men däremot påvisades ingen effekt på HbA1c, det långsiktiga blodsockret. Vid gruppbaserad utbildning höjdes motivationen genom stödet från gruppmedlemmarna vilket resulterade i goda livsstilsval. Slutsats: Gruppbaserad utbildning bör användas av sjuksköterskan som motivation för patienter med diabetes typ 2 till livsstilförändringar. Även individuell utbildning kan användas om fokus ligger på personligt anpassat samtal, men däremot behövs mer forskning på MI.

Background: Changes in our lifestyle have resulted in a global epidemic of the type 2 diabetes. Essential issues for the diabetes care are to try to change the behaviour as well as motivate patients with type 2 diabetes. Aim: To describe different approaches for nurses to motivate patients with type 2 diabetes to lifestyle changes. Method: A literature review based on 13 articles, found through the database CINAHL and PubMed and through manual search, has been analyzed and quality assessed. Results: Patients with type 2 diabetes can be motivated to lifestyle changes through individual education, group education as well as through motivational interviewing (MI). In the individual education it’s important to have a personal adapted conversation. MI resulted in changes in the patients’ behaviour, but no effects have been shown on HbA1c, which is the long-term blood glucose level. Results show that the motivation increased in the group education, due to the support from other group members, and which resulted in good choices of lifestyle. Conclusion: Group education should be adopted by nurses as a method to work with motivation of patients with type 2 diabetes in order to lifestyle changes. Individual education can as well be used if the focus lies on personal adapted conversations, but however, more research is needed on the method MI.