Under sin tid på lärarutbildningen, och även som verksam lärare, läser och diskuterar studenter och lärare olika teorier om lärande. Samtalen resulterar inte alltid i att teorierna genomsyrar lärarens praxis, även om det i många fall varit syftet. I stället är det ofta tankar kring hur man kan utforma undervisningen som blir det bestående av en utbildning eller fortbildning. Behövs det då verkligen ännu en teori om lärande? Så länge lärare vill försöka lära elever finns det behov av sätt att uttrycka hur detta lärande konstitueras. Variationsteorin är en teori som fokuserar det intentionella lärandet i ett klassrum eller liknande. Det är emellertid inte hur vi arbetar i skolan som den vill belysa, utan vad vi vill att eleverna skall lära och varför de lär i en situation men inte i en annan. I denna artikel beskrivs variationsteorin med exempel från en nyligen genomförd studie i ämnet matematik (studien ingår i forskningsprojektet Lärandets Pedagogik, som pågår åren 2003–2005 finansierat av Vetenskapsrådet. Projektledare Mona Holmqvist, Högskolan Kristianstad).