Människan är en sällskaplig varelse. Att samtala är för henne en lika självklar handling som den vid närmare granskning är komplex. Syftet med uppsatsen är att med utgångspunkt i

människans sällskaplighet analysera ett organisatoriskt samtal.

Den övergripande frågeställningen lyder: Hur kan organisatoriska samtal förstås med

avseende på den socialt responsiva individen? De teoretiska perspektiven utgörs av

socialpsykologiska teorier vilka tar hänsyn till individens sociala behov. Johan Asplunds teori om den socialt responsiva individen är central. Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv brukas för att förstå samtalets funktion för individen och samhället. Empiriskt analyseras och tolkas ett organisatoriskt samtal med konversationsanalys som metod. Resultatet av den empiriska analysen innebär att samtalets socialkonstruktivistiska funktion urskiljs ur samtalspraktiken.

När denna funktion sätts i relation till den socialt responsiva individen framträder en rad intressanta slutsatser vilka det argumenteras för i uppsatsen: Samtalet innehåller sekvenser som tillfredställer människans sällskaplighet. Samtidigt har många organiserande samtal till syfte att genom beslut ligga till grund för kollektivt handlande och vara socialt konstruerande. Ett beslut är ett hot mot den socialt responsiva individen, genom att det häver flödet av social responsivitet. På yttrandenivå är därför dessa båda syften oförenliga. Detta leder till ett nytt

sätt att förstå varför formella samtalsstrukturer är nödvändiga för effektiviteten i ett

organisatoriskt samtal. Olika roller och masker existerar därför att socialt responsiva individer i ett organiserande samtal skall kunna fatta beslut på ett sätt som är effektivt men som går emot deras socialt responsiva natur.