Syftet med följande studie är att kartlägga vilka faktorer som påverkar elever på ett individuellt program att känna sig inkluderade med god självbild och även studera deras tankar kring inkludering och självbild i skolan. Jag vill också undersöka och kritiskt granska elevernas tankar och upplevelser kring olika lösningar för stödinsatser i en skola för alla och undersöka hur de skattar sig själva i skolsituationen.
Arbetet ger en översikt av tidigare forskning gällande självbild, inkludering och stödundervisning, vilket tar sin utgångspunkt i målet om en skola för alla.
Med hjälp av intervjuer ville jag se hur 25 elever på det individuella programmet tänker kring självbild, inkludering och stödlösningar i en skola för alla.
Sammanfattningsvis pekar resultatet på att eleverna anser att avsaknaden av betyg är det som påverkar självbilden mest negativt i skolan. Lärarens roll som den som ser, anpassar och hjälper eleven betraktas som viktigt utifrån att få en god självbild i skolan och anses viktigare än att ha kompisar i gruppen. Tendensen är också att eleverna skattar sig som mindre duktiga i de ämnen där de inte nådde betyg under år 9. Resultatet kring negativ påverkan på känslan av inkludering i skolan visar att det viktigaste är att ha kompisar i gruppen. Även här betraktas lärarens roll som betydelsefull. Utifrån en sammanställning av resultatet kring självbild och inkludering i skolan framstår att ha kompisar i gruppen och att bli sedd och uppmärksammad av läraren som det som spelar störst roll för eleverna. Stödformerna betraktas inte vara så viktiga utifrån negativ påverkan på självbild och känsla av inkludering. Majoriteten av eleverna kände sig inte inkluderade i skolan som helhet under år 9 och denna känsla har inte förändrats nu på gymnasiet. En övervägande del av eleverna anser att denna känsla hade varit annorlunda om de gick ett nationellt program. Dock kände majoriteten av eleverna sig inkluderade i sin klass under år 9 och denna känsla har nu förstärkt i gruppen på det individuella programmet. Majoriteten av eleverna anser inte att denna känsla skulle blivit mer positiv genom att gå ett nationellt program. Intressant är att fem elever nämner att det individuella programmet skapar bättre förutsättningar för att känna sig inkluderad i gruppen. En övervägande del av eleverna är negativa till att alla elever kan gå tillsammans i gemensamma klasser, och knappt hälften av eleverna är positiva till att det går att få det stöd man behöver i den ordinarie klassen. Valet av stödform är väldigt varierande och det som uppfattas som negativt för den ena eleven kan vara positivt för andra. Dock väljer majoriteten av elever att få stödet utanför den ordinarie gruppen.