I ett fåmansföretag finns ofta en ekonomisk intressegemenskap mellan företaget och delägaren. Stoppreglerna avseende beskattning av fåmansföretag och dess delägare avskaffades från och med 2001 års taxering. I uppsatsen redogörs för hur värdet av olika förmåner vid inkomsttaxeringen beräknas till det verkliga värdet, marknadsvärdet, samt vad delägaren måste beakta för undvikande av förmånsbeskattning.

Dispositionsrätten innebär att en anställd eller delägare i ett fåmansföretag som stadigvarande har rätt att nyttja en förmån ska beskattas för värdet av att fritt kunna disponera denna. Förmånen beskattas olika beroende på om delägaren är aktiv eller icke aktiv i företaget. Uppsatsen behandlar vad den skatteskyldige ska ta hänsyn till vid värdering av en förmån. Enligt Regeringsrätten är dispositionsrätten till exempelvis en semesterbostad en skattepliktig förmån, vilket skiljer sig från bilförmånen där det faktiska åtnjutandet av förmånen är skattepliktigt. Beträffande bostaden föreligger förmånen oavsett i vilken grad den har nyttjats. I sådant fall finns alltså inget krav på att förmånen ska ha nyttjats i någon viss omfattning.

I uppsatsen redogör jag för tre helt olika rättsfall avseende förmån av fri bostad, fri båt och fri motorcykel. I samtliga fall har enligt Skatteverket lämnats sådan oriktig uppgift som utgör grund för påförande av skattetillägg. Diskussionen kring bevisproblematiken i alla tre fallen är intressant, då denna behandlar frågan om ”dispositionsrätt” eller ”åtnjutande”.

Som resultat av ovanstående anser jag att lagstiftningen bör framgå i lagtext för att tydliggöra för fåmansföretag och delägare att det är dispositionsrätten som ligger till grund för värderingen vid förmånsbeskattning av dyrare egendom.