Syftet med denna studie är att undersöka varför man på vissa skolor låter diagnostisera sina elever, medan man på andra skolor till synes undviker det. Uppfattningar och upplevelser av begreppet diagnos har studerats. Studien har för avsikt att spegla synen hos pedagoger och skolledning. Litteraturstudier och semistrukturerade intervjuer på fältet har varit de redskap som använts. Likaså har tidigare forskning beaktats för att dels kunna jämföras med, dels kunna användas till förförståelse för erhållna tolkningar av intervjusvar. Intentionen att försöka kreera mer kunskap utöver redan befintlig eller att med hjälp av en analys, som påverkats av fenomenografisk analys, det vill säga studera hur fenomen uppfattas av människor, har varit vägledande och styrande i arbetet. Slutsatsen i analysen av intervjuerna har blivit att det finns skillnader mellan skolor i synen på och uppfattningen om diagnos. Skillnader förelåg mellan skolledare och klasslärare, medan likheter finns mellan specialpedagoger och speciallärare. Slutsatsen dras att skillnaderna beror på om det finns känsla av att kunna påverka diagnostisering eller inte ute på skolorna.