Fenomenet utsläppsrätter introducerades i Sverige år 2005, detta medförde ett nytt redovisningstekniskt problem för företagen att ta ställning till. IASB:s tolkningskommitté IFRIC gjorde ett uttalande IFRIC 3 ”Emission Rights” som föreskrev att utsläppsrätterna skulle klassificeras som en immateriell tillgång. Detta uttalande drogs tillbaka då en ändring i IAS 38 var nödvändig för att undvika en ”missmatch” mellan intäkt och kostnad. I Inkomstskattelagen 17 kap. 22a-e § anges att utsläppsrätterna ska hanteras som lager och värderas till nettoförsäljningsvärdet på balansdagen. Inkomstskattelagen är dock bara en skatterättslig lag, detta medför att företagen har möjlighet att redovisa sina utsläppsrätter på många olika sätt så länge de följer god redovisningssed.

Syftet med vår uppsats är att beskriva och förklara hur svenska företag redovisar sina utsläppsrätter i årsredovisningarna och vad som påverkar valet av redovisningsmetod. För att uppfylla syftet har vi gjort en totalundersökning på samtliga årsredovisningar från de svenska företag som blivit tilldelade utsläppsrätter. I en stor del av årsredovisningarna kunde vi inte utröna vilken redovisningsmetod företagen hade använt sig av, därför blev vi tvungna att komplettera dokumentstudien med en enkät för att kunna uppfylla vårt syfte. Utifrån den institutionella teorin har vi försökt förklara sambandet mellan företag och val av redovisningsmetod.

Vårt resultat visar att redovisningen av utsläppsrätter i årsredovisningarna är väldigt varierande och att det är svårt att få inblick i hur företagen hanterar sina utsläppsrätter. Med hjälp av teorin kunde vi finna att storlek och bransch till viss del kunde förklara vilken redovisningsmetod företagen valde.