Syftet med följande arbete är att undersöka vilket pedagogiskt stöd elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får i år 6-9 i några grundskolor. Vårt syfte är även att se hur specialpedagoger och ansvariga pedagoger samverkar/samarbetar kring dessa elever.

Arbetet ger en översikt av tidigare forskning om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi; historisk översikt, diagnostisering samt kompensatoriska hjälpmedel. Med hjälp av frågeformulär där lärare svarat samt intervjuer med lärare och specialpedagoger försökte vi få svar på syftet med detta arbete.

Sammanfattningsvis pekar resultaten på att lärarna är ganska okunniga om vad det finns för kompensatoriska hjälpmedel till elever i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Lärarna säger att de utgår från varje elevs behov men kan inte precisera sitt arbete. Specialpedagogerna trycker på att det krävs utbildning på kompensatoriska hjälpmedel och program för att hjälpen ska komma eleven till del. Begreppet handlingsplan är inte förankrat hos lärarna och nyttan med en sådan ses inte av alla lärare och specialpedagoger. Många lärare önskar få tillbaka specialläraren medan specialpedagogerna inte vill bli någon avstjälpningsplats för elever som lärarna inte vill eller kan ta hand om. Både lärare och specialpedagoger önskar att det fanns mer tid för samtal vilket nu ofta sker i förbifarten. Vi anser att man borde prata om samverkan istället för samarbete. Samverkan ger möjlighet till att mötas med olika professioner istället för att specialpedagogen blir en kollega med likvärdig utbildning och erfarenhet.