Syftet med uppsatsen är att ge en bild av hur man i sex klasser, år tre, sex och nio, arbetade för att utveckla elevernas matematiska tänkande och därigenom förhindra svårigheter. Vi ville se om organiserandet av lärandet och sättet att kommunicera påverkade elevernas inställning till matematiken.

I litteraturgenomgången tar vi upp vad styrdokumenten säger om matematik, barnets matematiska utveckling, matematik i skolan, attityder till matematik samt teorier om matematiksvårigheter.

I den empiriska delen beskriver vi hur vi utförde undersökningen i två steg; en elevenkät i skolår tre, sex och nio samt en kvalitativ del som genomfördes i form av semistrukturerade intervjuer med elevernas pedagoger.

I resultatdelen redovisas bl.a. slutsatserna att grupperna var mer flexibla bland de yngre barnen, vikten av att använda öppna frågor och uppgifter där vägen till lösningen var viktigare än svaret samt att eleverna i de olika skolåren inte fann matematikämnet svårt men däremot tråkigt.

Konstateras kan att en del elever har matematiksvårigheter men många får svårigheter i samband med undervisningen. För att undvika att så sker krävs stora matematiska kunskaper samt kunskaper om hur barn lär hos pedagogerna.