Den här studien analyserar läromedel i svenska ur ett historiskt perspektiv för att utreda hur retoriken och/eller den muntliga framställningen med fokus på tal inför åhörare har presenterats under fem decennier.

I uppsatsens syfte ingår att, med utgångspunkt från hur läromedlen presenterar ämnet, dra slutsatser angående retorikens och/eller den muntliga framställningens funktion i den svenska skolan, speciellt med avseende på retorik, argumentation och demokrati.

Forskningsbakgrunden ger en genomgång av retorikens definition, praktiska funktioner och koppling till skolan.

Metoden som används är den komparativa textanalysen i vilken likheter och skillnader hos texter lyfts fram. Primärmaterialet utgörs av läromedel i svenska från 1960-talet till 2000-talet.

Det visar sig bland annat att synen på retorik som begrepp skiljer sig mellan de äldre och de nyare läromedlen. Retoriken har fått en starkare ställning sedan 1990-talet vilket tyder på att framtidens läromedel ännu tydligare kommer att lyfta fram retoriken som effektivt redskap för muntlig framställning. Från 1990-talet framträder en mer nyanserad bild av argumentationen vilket talar för att eleverna genom läromedlen även i fortsättningen kommer att uppfatta argumentation som ett redskap för både onda och goda syften. Läromedlens koppling till demokrati är svag och behöver förbättras om forskning och styrdokument får bestämma.