Undersökningen bygger på kvalitativa intervjuer med fem lärare på två gymnasieskolor. Intervjuerna visar att lärarna är mest nöjda med den individuella ämnesinriktade kompetensutvecklingen. Däremot är de mindre nöjda med den ämnesöverskridande kompetensutvecklingen, speciellt då den sker i form av skolgemensamma studiedagar. Utifrån tidigare forskning kan detta hänga ihop med att de har betydligt mindre inflytande över denna typ av utbildning än de har över sin egen individuella kompetensutveckling. De gjorda intervjuerna visar också att lärarna inte upplever att beslut om kompetensutveckling i skolan fattas utifrån rationella överväganden grundade på genomarbetade utvärderingar och analyser. Viktigare faktorer tycks istället vara lärarnas eget intresse, vilken tid de har att delta i kompetensutveckling och hur mycket pengar som finns avsatta för kompetensutveckling.

Undersökningen pekar även på en paradox: Samtidigt som medinflytande och rationalitet är viktiga förutsättningar för en god kompetensutveckling så riskerar dessa faktorer att stå i något av ett motsatsförhållande till varandra. Om besluten om kompetensutveckling grundas mer på rationella beslutsunderlag, riskerar lärarnas inflytande att minska, vilket kan påverka deras lärande negativt, även om kvaliteten i utbildningen ökar. Detta tyder på att det är viktigt att hitta rätt balans mellan inflytande och rationalitet för att skapa optimala förutsättningar för lärande i en organisation.