Syftet med detta studium är att studera skillnader och likheter i attityder angående inklusiv utbildning i Kina och i Sverige; skall alla barn gå i samma skola? Detta görs genom kvalitativa studier bland några av skolans aktörer i de respektive länderna. Som metod användes djupintervjuer. Den yttre likheten med en obligatorisk nioårig skolgång i de båda länderna sammanföll med en överraskande stor inre likhet i form av ett gap mellan skolpolitisk retorik och praktik. Det offentliga målet i Sverige är ”en skola för alla”, men i praktiken går skolan mot allt större segregering av elever. I Kina vill staten genom olika utbildningspolitiska åtgärder minska studiestressen hos eleverna samtidigt när antalet privata och statliga elitskolor bara blir fler och fler. Undersökningen gav också vid handen att flerparten av mina informanter både i Sverige som i Kina inte stödde idéen om att inkludera alla barn i samma skolor. Trots dessa likheter fanns det också uppenbara skillnader mellan skolorna i Sverige och i Kina. I Sverige kan man ta hjälp av specialpedagoger och assistenter när ett barn hamnat i svårigheter, medan man i Kina ofta baserar undervisningen efter ett grupptänkande; elever med olika förmågor skall hjälpa varandra.