Alla företagare som har en fastighet i rörelsen har säkert någon gång ställt sig frågan ”är denna utgift direkt avdragsgill eller måste den aktiveras?”. Utgör utgiften reparation blir den direkt avdragsgill i företagets näringsverksamhet. Om utgiften däremot utgör ombyggnad ska den istället aktiveras. Då avskrivningstiden för exempelvis en byggnad varierar mellan 20 och 50 år, kan detta innebära en långsam kostnadsföring. 1969 infördes det utvidgade reparationsbegreppet, vilket innebär att det som tidigare klassificerades som ombyggnad i vissa fall kan klassificeras som reparation, men trots detta kvarstår problemet. Vilken utgift blir direkt avdragsgill och vilken utgift måste aktiveras? Syftet med uppsatsen är att klargöra var gränsen mellan ombyggnad och reparation går avseende byggnad på näringsfastighet.
Alla åtgärder som görs på en byggnad betraktas som ombyggnad, såvida de inte kan hänföras till något av begreppen reparation eller utvidgat reparationsbegrepp. Ett antal krav kan ställas upp för att en åtgärd ska hänföras till reparation. För det första måste åtgärden vara nödvändig, för det andra måste den vara normalt påräknelig under en byggnads livslängd och för det tredje ska den göras för att återställa byggnaden till ursprungligt skick. Om något av dessa krav bortfaller är det inte längre möjligt att få direktavdrag. Även om de tre kraven är uppfyllda kan begränsningsregeln bli aktuell.
För att avgöra om en åtgärd kan falla under det utvidgade reparationsbegreppet görs en bedömning i två steg; dels om den är normal i den näringsverksamhet som den skattskyldige bedriver och dels om den innebär en väsentlig förändring av byggnaden.