Alla gymnasieprogram har nu, på grund av samhällets ökade kunskapskrav, en bred teoretisk grund vilket har lett till att dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter är mer synliga i skolan. Enligt Lpf 94 ska lärare ge extra stöd till elever som behöver det och i undervisningen utgå ifrån elevernas skilda behov och erfarenheter. Syftet med arbetet var att ta reda på hur gymnasielärare planerar och organiserar sin undervisning med tanke på elever med dyslexi då det finns en viss brist på forskning när det gäller dyslexi hos gymnasieelever. För att göra detta genomförde jag en enkätundersökning, svarsfrekvensen är dock inte så hög att det går att dra några allmängiltiga slutsatser. Vad som framkom av svaren är att de flesta gymnasielärare har inte fått någon större utbildning i ämnet dyslexi i sin lärarutbildning. Detta trots att skolverket genom flera undersökningar har visat på vikten av hög lärarkompetens för att förebygga läs- och skrivsvårigheter och hjälpa elever med dyslexi. Bristen på förståelse och kunskap hos lärare kan till och med vara en förvärrande omständighet hos elever med dyslexi. I undersökningen ansåg de flesta lärarna att de förbättrat sina kunskaper om dyslexi efter de börjat arbeta och de gav många exempel på hur de hjälpte sina elever trots att de inte såg sina kunskaper om dyslexi som tillräckliga.