Detta arbete handlar om hur det som benämns individuella utvecklingsplanerna tolkas och används i förskolorna. De frågor vi sökt svar på är varifrån kravet att införa individuella utvecklingsplaner kommer och vilken innebörd pedagogerna ger dessa.

För att ta reda på detta så har vi granskat åtta olika typer av utvecklingsplaner som används på förskolorna i olika kommuner samt intervjuat tre pedagoger, en rektor och en pedagogisk samordnare. Genom att tolka resultatet utifrån ett postmodernt perspektiv där man anser att det inte finns ”normala barn” och absoluta sanningar, har vi upptäckt att dessa dokument speglar den barnsyn som rådde under moderniteten då man utgick från utvecklingspsykologiska teorier.

I utvecklingsplanerna tar man upp vad barnet kan och inte kan, samt vilka insatser som behövs för att stödja barnets utveckling. Man belyser inte barns lärande i dessa dokument. I respondenternas svar framkom det att man främst såg dessa planer som underlag vid utvecklingssamtal och vid överlämning till skolan, och att kravet kom från ”uppifrån”. Detta finns inte belägg för i Lpfö 98, eller i publikationer från skolverket. Skolverket är kritiskt till att man bedömer barn från så tidig ålder, vilket också problematiseras i studien.