Syftet med denna uppsats är att studera ett speciellt finansiellt leasingavtal för att se om detta innehåller tre generella kärnproblem; gränsdragningen mellan leasing och avbetalningsköp, leasingavgiften samt friskrivningsklausuler. Om det skulle visa sig vara på detta vis ska vi diskutera kring om en förändring av en tydligare informationsplikt eller lagstiftning anses vara behövlig, i synnerhet med tanke på att denna finansieringsform speglas av en obalans mellan leasegivare och leasetagare.

När det gäller gränsdragningsproblematiken är det avtalets syfte, utformning och formulering som är avgörande för avtalstypen. Gällande leasingavgiften är problemet att leasegivaren kan justera denna på grunder som för leasetagaren är svårkontrollerade. Likaså är det inte heller alltid självklart för leasetagaren vad leasingavgiften innehåller. Problemet med friskrivningsklausuler är att dessa kan vara oskäliga och att innebörden kan vara svårtolkad för leasetagaren. Friskrivningsklausuler leder ofta till att riskfördelningen mellan leasetagare och leasegivare är ojämn, det största riskansvaret brukar åligga leasetagaren.

För att kunna genomföra uppsatsens syfte har vi använt den traditionella rättsdogmatiska metoden. Eftersom det inte förekommer någon lag om finansiell leasing, har vi lagt stor vikt vid att belysa ett standardavtal och dess innehåll.

Sammanfattningsvis anser vi att det är behövligt med antingen lagstiftning eller tydligare informationsplikt när det gäller leasingavgiften och friskrivningsklausuler vid avtal med en leasetagare som är en mindre näringsidkare. Däremot när det gäller gränsdragningsproblematiken tycker vi det inte är behövligt med förändringar, eftersom det förekommer tydliga riktlinjer var gränsen mellan leasing och avbetalningsköp dras.