Uppsatsen syfte har varit att utreda om det skattemässigt råder avtalsfrihet avseende resultatfördelningen i handelsbolag och kommanditbolag. Om så inte är fallet skulle utredas på vilka skatterättsliga grunder hinder för den civilrättsliga fördelningen föreligger.

Efter en sammanfattande analys av rättsläget, kan konstateras att det generellt inte går att utforma vilka avtal som helst kring resultatfördelning i ett handelsbolag. I rättspraxis är dock grunderna, på vilka rätten valt att underkänna avtal av detta slag, osäkra. Det framgår att rätten ofta underkänner avtal om resultatfördelning på de grunder att fördelningen är affärsmässigt omotiverad, orimlig och väsentligen betingad av skatteskäl. Resultatet fördelas, i fallet av ett underkänt avtal, av rätten efter skälighet. Rätten väljer ofta att göra fördelningen i förhållande till varje bolagsmans arbetsinsats, kapitalinsats eller risktagande.

Det underkännande som görs av rätten, sker enligt oss på vaga grunder då termer som exempelvis ”affärsmässigt omotiverat” varken finns förankrade eller definierade i lagstiftningen. Därmed äventyras rättsäkerheten. Men om det är den fördelning som rätten gör som eftersträvas av samhället anser vi att det borde framgå av såväl den civilrättsliga som skatterättsliga lagstiftningen. Vårt förslag blir därför att ändra båda dessa lagars lydelse så att det framgår att resultatet skall fördelas enligt något av dessa tre rekvisit; arbetsinsats, kapitalinsats eller risktagande. Därmed inskränks till viss del den fria avtalsrätten.