För några år sedan introducerades det australiska projektet PEEL, Project for Enhancing Effective Learning i Sverige. Jag blev intresserad och lyssnade på ett antal föreläsningar om projektet, både av australiska, danska och svenska lärare. Dessutom läste jag boken ”Learning from the PEEL Experience” av John R. Baird and Jeff R. Northfield. Jag tror nog att projektet var mera behövligt i Australien än i Sverige, men en del idéer därifrån är mycket bra. Ett exempel är fokuseringen på metakognition, dvs elevens medvetande om hur den egna inlärningen skall gå till för att bli så bra som möjlig. Elevens ansvar för eget lärande är också en viktig del i PEEL. En annan del är kooperativ inlärning, dvs elever förklarar för varandra och hjälper varandra i inlärningsprocessen. I PEEL lär sig läraren tillsammans med eleven. När eleven frågar, lär sig läraren vilka svårigheter eleven har att förstå. I PEEL är kommunikationen mellan lärare och elev väsentlig. Ibland sker den genom att eleven skriver dagbok. Det är detta jag försökt koncentrera mig på i mitt arbete. Oftast är dialogen mellan lärare och elev offentlig, men ibland vill eleven att endast läraren skall höra frågor och kommentarer. Det är denna hemliga dialog mellan lärare och elev som jag velat undersöka effekten av. Oftast utvärderar man inlärningen en gång per termin. Jag ville också ha en kontinuerlig utvärdering. En annan bok som betytt mycket för mig är Sheila Tobias´ ”Overcoming Math Anxiety”. I den hävdar hon bl.a. att det är viktigt att eleven får skriva sin matematikhistoria. Det ville jag också pröva. Jag ville träna eleverna i att skriva matematik och jag ville få elevernas inlärning mera effektiv dels genom att deras medvetenhet om inlärningen ökade genom skrivandet men också genom att den personliga relationen mellan lärare och elev var starkare än vanligt i en matematikklass.