Dokumentering av varierat slag har kommit att bli ett vardagligt inslag för anställda i en rad offentliga verksamheter. Inom sjukvård och socialtjänst är detta synligt i checklistor, manualer, bedömningsinstrument och inte minst i mycket omfattande datasystem som ska bemästras av personalen. Vi kallar denna typ av administration dokumenteringspraktiker, ett samlande begrepp för arbetet med redan etablerade såväl som nya administrativa rutiner. Vad händer med det vardagliga arbetet när dokumenteringspraktiker expanderar och görs till ett alltmer framträdande inslag i den dagliga verksamheten? Vad gör professionella med dokumenten och vad gör dokumenten med de professionella? I en jämförande studie undersöks olika enheter inom både socialtjänsten och sjukvården med hjälp av observationer och intervjuer. Det ökande kravet på mer och/eller bättre dokumentering omfattar både sjukvård och socialtjänst vars verksamheter kan beskrivas som präglade av en allmän dokumenteringskultur. Det finns dock lokala variationer i hur dokumenteringen hanteras. Tre exempel: 1) Dokumentationskraven kan bemötas utifrån ett utforskande förhållningssätt eller ett byråkratiskt sådant; 2) dokumenteringen tycks inordnas i olika prioriteringsordningar (t.ex. juridiska, moraliska, ekonomiska) vilka betonas i vissa sammanhang men utelämnas i andra; 3) dokumentering kan utövas som en integrerad del i arbetet eller som ett extraarbete vid sidan av "egentligt" arbete. Med ett jämförande perspektiv kan vi urskilja specifika lokala dokumenteringskulturer och avser presentera gemensamma och särskiljande drag i det vardagliga (dokumenterings)arbetet inom socialtjänst och sjukvård.