Vårt syfte med den här studien är att undersöka hur svensklärare som arbetar på mellanstadiet beskriver sitt arbete med elever som har utredd dyslexi, samt hur de beskriver deras samarbete med specialpedagogen. 

Metoden för vår empiriska studie har varit kvalitativa enkäter med ett antal mellanstadielärare som har eller har haft elever med dyslexi i sina klassrum. Det insamlade materialet har bearbetats och sedan analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet samt tillhörande begrepp som fokuserar på lärares kunskap/utbildning och deras samarbete med specialpedagog. 

Resultaten från vår empiriska studie utifrån både lärar- och lärandeperspektivet har visat både utmaningar och möjligheter för lärare som har elever med dyslexi i sina klassrum. Många lärare beskriver att de har god erfarenhet med elever med dyslexi men att deras kunskap och utbildning om ämnet är ganska låg. Resultatet visade även att samarbetet mellan lärare och specialpedagog verkar vara mycket viktigt när det gäller att hjälpa elever som har dyslexi. Dock visade det sig utifrån de lärare som besvarade vår enkät att tiden inte finns där för att göra ett kontinuerligt samarbete som de egentligen hade önskat. Vad vi har kommit fram till är att läraren behöver utbildning och kunskap för att främja språkutvecklingen hos elever med dyslexi. Läraren behöver även ha ett gott samarbete med specialpedagogen för att kunna föra dessa elever framåt i undervisningen så att de klarar kunskapsmålen.