Introduktion: Bisfosfonater främjar apoptos hos osteoklaster och är därför förstahandsval i behandlingen av skelettsjukdomar som karaktäriseras av en överdriven eller obalanserad remodellering, vilket leder till en överdriven osteoklast-styrd benresorption. En sådan överdriven benresorption utgör problematiken vid flertalet sjukdomar och tillstånd (osteoporos, Pagets sjukdom, skelettmetastaser och multipelt myelom) där bisfosfonater ingår i patientens behandling. Läkemedelsrelaterad käkbensnekros antas vara en multifaktoriell sjukdom som påverkas av cellulära och molekylära processer i munhålan. 

Syfte: Syftet med studien var att analysera studier som undersökt förekomsten av käkbensnekros vid behandling med bisfosfonater. 

Metod: Metoden som använts är en allmän litteraturstudie. Sökningen av artiklar till litteraturstudien gjordes i form av en blocksökning i databasen PubMed. Urvalet skedde i två steg för att inkludera alla relevanta artiklar: Först lästes titel och abstract och sedan lästes artiklarna i fulltext. Artiklarna valdes ut genom inklusions- och exklusionskriterier. En manuell sökning gjordes när blocksökningen var klar med samma urvalsprocess. 

Resultat: Förekomsten av käkbensnekros vid behandling med bisfosfonater var 0 %-39.39 %. Förekomsten hos de som behandlades med intravenösa bisfosfonater var 0 %-39.39 % och de som behandlades med orala var 0.04%-0.34%.

Slutsats: En högre prevalens kunde ses hos de som behandlats med intravenösa bisfosfonater i jämförelse med orala bisfosfonater. Risken att utveckla käkbensnekros ökade vid längre behandlingsperioder och fler doser. Tandextraktioner var en faktor som ofta utlöste käkbensnekros hos individer som behandlats med intravenösa bisfosfonater.