Bakgrund: Barn har rätt att växa upp under trygga förhållanden utan utnyttjande eller våld. Tyvärr far barn illa på många sätt, vilka är en utmaning att identifiera. Distriktssköterskan har en skyldighet enligt lag att orosanmäla till socialtjänsten då ett barn misstänks fara illa, dock finns det försvårande faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten. Det är svårt att identifiera riskfaktorer för barn i fara under korta vårdmöten på vårdcentral. Samtidigt åligger det distriktssköterskan att arbeta på ett familjecentrerat sätt och ta hela familjens mående i beaktande. Syfte: att beskriva distriktssköterskors erfarenheter av att få kännedom om eller misstänka att ett barn far illa. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats, som analyserades med konventionell innehållsanalys. Individuella intervjuer över telefon eller video hölls med 12 distriktssköterskor från varierande arbetsplatser inom primärvården, med erfarenhet från vårdcentral. Resultat: I resultatet framkom ett övegripande tema: barn i fara är ett komplext ämne för distriktssköterskan. Två kategorier framträdde i resultatet: distriktssköterskans samlade kompetens om barn som far illa samt faktorer som påverkar anmälningsbenägenheten negativt. Distriktssköterskorna såg orosanmälan som en plikt, ibland saknades dock rätt förutsättningar. Det gjorde att distriktssköterskorna kunde tvivla på bedömningen och undvika orosanmälningar. Ett familjecentrerat arbetssätt underlättade. Slutsats: Inför beslut om orosanmälan behöver distriktssköterskan kartlägga familjens situation och barnets utsatthet, eftersom det oftast inte är tydligt att barnet far illa. För att känna trygghet i professionen behöver distriktssköterskan rätt förutsättningar på arbetsplatsen. Arbetsmomentet underlättas om distriktssköterskan har färdigheter i kommunikationstekniker med barn och föräldrar. Ytterligare insatser i form av samverkan med socialtjänsten behövs för att stärka distriktssköterskans anmälningsbenägenhet.