Syftet med denna studie är att undersöka förskollärarens beskrivningar om, och i så fall på vilket vis använder utemiljön för att stimulera barns lärande och utveckling. Studien är baserad på en kvalitativ undersökning i form av intervjuer av fyra förskollärare som arbetar i olika förskolor i kommunen. Denna undersökning använder olika begrepp som ett hjälpmedel för undersökning. Studien talar om hur pedagogerna stimulerar undervisning i utemiljö. Finns det en undervisning utomhus? På vilket sätt kan lärare stimulera barns lärande i utemiljö? Undersökningen stödjer sig i det teoretiska perspektivet som genomfördes ur det utvecklingspedagogiska perspektivet. Teorin framträder hur pedagogen ska kommunicera med barnen, så att barnen får möjlighet att tala och tänka och förstå sin omgivning. Pedagogik i förskolan blir verklighet när barnen lekar, det blir på så sätt ett möte som sker mellan barn och lärare för att utveckla barns kunnande och förmågor. Resultatet visar att förskollärare ser naturmiljön som en utmanade plats för lärandet. Resultatet visar också att barnen utvecklar sin kreativitet och fantasi i mötet med naturmaterial såsom stenar, stubbar, pinnar och kottar. Studiens slutsats att en bättre kommunikation mellan barn och lärare påverkar barns inlärning och uppfattning till olika fenomen i vardagen. Att ge barn förutsättningar att tänka och uttrycka sig utifrån deras tidigare upplevelser och erfarenheter är ett sätt som kan vara utgångspunkt för varje lärandesituation. Slutligen vill jag säga att undervisningen kan ske inomhus eller utomhus beroende på förskollärarens förhållningssätt.